Var finns Karis-Billnäs gymnasiums gamla studenter i dag? Vilken vägkost gav KBG dem? I en serie texter låter vi våra alumner berätta om vart livet har fört dem och hur de har haft nytta av vårt närgymnasium som en språngbräda ut i studierna och arbetslivet. Det här är Sandra Ahtolas berättelse.
Det var nog aldrig någon större tvekan om vart jag skulle söka efter nian. Min upplevda värld sträckte sig inte långt utanför Karis – en och annan shoppingresa till huvudstaden, kryssning till Stockholm och solsemester på någon kanarieö hade väl blivit av, men i det stora hela var Karis min värld, min bubbla. KBG kändes som ett tryggt och bra val. Livet utanför hemortens gränser skulle jag hinna upptäcka efter studenten och att kunna gå i ett gymnasium nära hemmet vägde tungt. Så, i relativt odramatiska tecken inledde jag mina studier i närgymnasiet hösten 2005.
Jag överraskades positivt av den motivation som plötsligt infann sig i studierna. För första gången kände jag att jag hade ett tydligt mål att jobba mot: studentskrivningarna. Den tydliga målsättningen i kombination med att för första gången få välja fokus enligt eget intresse väckte en studieglöd i mig som jag inte upplevt tidigare. Historia, samhällslära, modersmål och främmande språk fick snabbt en speciell plats i mitt hjärta, inte minst tack vare de inspirerande lärarna. Jag velade mellan flera olika karriärval: jurist, journalist, lärare. Föga anade jag då att det yrke man kommer att ha i framtiden kanske inte ens existerar under ens gymnasietid.
Något i mig sade att jag inte ville nischa mig för snävt. Jag var en kunskapstörstande ungdom som ville lära mig mycket om många områden. Att studera samhällsvetenskaper verkade lämna många dörrar till arbetslivet öppna, vilket var en tanke jag tilltalades av och som också blev den avgörande. Valet föll således till slut på statskunskap med förvaltning på Soc&kom vid Helsingfors universitet, men först efter två mellanår.
Jag hade alltid drömt om att åka på utbyte i gymnasiet, men när tiden väl var inne kände jag mig inte redo. Jag vågade inte. Tanken stannade dock kvar hos mig, och efter studenten gjorde jag slag i saken och åkte till London där jag jobbade som au pair ett år. Jag minns att det mentala hoppet från att aldrig ens ha åkt lokalbuss i Karis till att lära sig metrosystemet i en av de mest betydande världsstäderna var hisnande. Min personliga utveckling tog milt sagt några rejäla skutt framåt under det året. Jag blev ganska orädd och mycket kändes litet efter det, så som att till exempel studera i Helsingfors.
Efter mitt andra mellanår, som tillbringades på Västra Nylands folkhögskola, blev det till slut statskunskap i huvudstaden. Jag var överraskande strategisk och hade siktet inställt på Helsingfors för att 1) där fanns flest praktik- och arbetsmöjligheter 2) utsätta mig för finska. Skillnaden mellan att studera i gymnasiet och på universitetet var enorm. På högskolenivå blev studierna genast mycket mer självständiga samtidigt som man också skulle få livet utanför campus att rulla: betala hyra, jobba deltid vid sidan om studierna, lära känna nya människor och finna sig tillrätta i en ny stad. Så småningom blev det också dags att aktivera sig i studielivets organisationsvärld, hitta en praktikplats och att skriva kandidatavhandling.
Åren som högskolestuderande saknar motstycke: jag fick en massa kunskap, en magisterexamen, arbetserfarenhet och vänner för livet. Jag bodde utomlands tre gånger tack vare utbyte och spännande praktikmöjligheter. Tidvis innehöll åren även stress och ångest över att få allting att gå ihop. Mitt mantra under studietiden var att ta vara på varje chans – jag ville inte känna ånger över att jag valt bort något så som jag gjort med utbytet i gymnasiet. Någonstans hade jag också snappat upp att varje erfarenhet var viktig för att förädla det egna CV:t. Konkurrensen på arbetsmarknaden var hård och vi behövde alla hävda oss, sticka ut. Mantrat blev ett tveeggat svärd: att ta vara på fina möjligheter men ändå leva hållbart är en konstform som kräver övning, speciellt i en ålder av tjugo-någonting när det är lätt att tro att ens ork är en outsinlig resurs. Det är den inte.
Under studietiden hittade jag min akademiska passion, min nisch: jämställdhet och politik. Mitt första jobb var därför ett så drömförstajobb som något kunde vara då jag i egenskap av politisk sekreterare fick jobba med politik och kommunikation på Svenska Kvinnoförbundet. Samtidigt som jag äntligen blev färdig med min pro gradu-avhandling löpte även mitt kontrakt, efter 2,5 år, ut. Därefter följde en period på nästan fem månader av arbetslöshet. Att vara arbetslös är tungt på många plan – jag tror få människor utsätter sig för det frivilligt. Samtidigt tvingades jag fundera vad jag egentligen ville göra till näst. Visst intresserade jämställdhetsfrågor och politik fortfarande, men lika stor dragning kände jag till att få jobba ännu mer med kommunikation.
Till slut nappade det på Yrkeshögskolan Arcada där jag sedan fem år tillbaka jobbar som internationell marknadsföringsspecialist, ett jobb jag inte ens kunde föreställa mig att fanns när jag gick i gymnasiet. För mig är det viktigt att jag upplever att mitt jobb har ett mervärde. Att marknadsföra utbildningar känns meningsfullt, eftersom utbildning spelar en enorm roll i samhället och för dess utveckling. Att jag dessutom får rikta mig till internationella målgrupper gör att jag verkligen trivs som fisken i vattnet. Just nu ser jag det som en ynnest att jag får bo i Karis med min egen lilla familj, men ändå jobba internationellt. Jag är tillbaka i min hemortsbubbla, men den bubblan rymmer idag hela världen tack vare mitt jobb. Att pendla mellan Karis och Helsingfors några dagar i veckan känns inte betungande – tvärtom uppskattar jag att ha en stark koppling till ”resten av världen”.
När jag blickar tillbaka på min resa från gymnasietiden tills nu går det att urskilja en röd tråd. Mitt kombinerade intresse för samhälle, det internationella, språk och att uttrycka mig i skrift har tagit mig hit var jag är idag. Mitt framtida arbetsliv har alltid tett sig abstrakt och jag har tänkt att när det rätta jobbet dyker upp så vet jag. Och så har det också blivit. Jag tror på att om man följer sina egna intresseområden och det ens hjärta klappar för, så hamnar man rätt till slut.
Jag medger, det vore frestande att skriva en sammanfattande lista på saker jag lärt mig och dela med mig av den som råd till dig som läser, till dig som kanske funderar på framtida studie- och karriärval. Men den här gången avstår jag. Visst är det fint om man kan ta till sig av andras erfarenheter och lära sig något av dem. Men till syvende och sist handlar livet inte om att göra de perfekta valen och den mest perfekta resan. Det handlar om vad du lär dig på vägen och hur du låter de lärdomarna forma din framtid. Mitt enda råd i det här skedet är: försök utgå från det du är intresserad av. Och om du inte vet är det bättre att bara prova på något. Att veta vad man inte vill är också att veta.
Det är ändå lustigt med livet: att man aldrig kan vara förberedd på hur det ena kan leda till det andra, på sätt som man aldrig kunnat tänka sig.
Sandra Ahtola
student från Karis-Billnäs gymnasium 2008
Läs fler berättelser här: KBG:s alumner berättar
Information in English