Var finns Karis-Billnäs gymnasiums gamla studenter i dag? I en serie texter låter vi våra alumner berätta om vart livet har fört dem och hur de har haft nytta av vårt närgymnasium som en språngbräda ut i studierna och arbetslivet. Det här är Johanna Terlindens berättelse.
I augusti 2015 öppnades dörren till ett nytt kapitel i livet. Då började jag gymnasiet, ett skede i livet som kändes stort eftersom jag nu var en av dem som jag under hela min skoltid hade tänkt på som ”de stora gymnasisterna”. Att gå i gymnasiet hade alltid varit en självklarhet för mig, men jag var trots det väldigt nervös. Det kändes ändå tryggt att stanna i samma byggnad som jag hade tillbringat de tre åren innan i. Steget kändes liksom inte så stort – det var en mjuk övergång till det som skulle bli starten till vuxenlivet.
Tre år, eller för mig som tog en liten omväg via Tyskland, fyra år går oförklarligt snabbt. Att åka på utbyte var ett stort äventyr för mig och inte bara en dans på rosor. Jag fick vänner för livet och fann en ny inspiration att plugga. Den här erfarenheten gjorde beslutet att studera utomlands efter gymnasiet mycket lättare. När jag kom tillbaka efter utbytet fick jag en ny klass, så mina minnen är från två olika gymnasieklasser. Ett utbyte är något som jag uppmuntrar alla att göra. Efter fyra år stod jag äntligen där med den vita mössan på huvudet och vinkade till kameran. Äntligen hade jag gjort det, tagit studenten.
Jag fick frågan ”vad tog du med dig från gymnasiet?” och min hjärna och tankar gick på övervarv. Gymnasieåren hörde till de mest omvälvande, händelserika och minnesvärda åren i mitt liv. Starkast i minnet är väl de typiska klichéerna för ett gymnasium: penkkis eller bänkskuddardagen där vi klädde ut oss till fångar och sedan åkte på kryssning, gamlas dans och förstås studentskrivningarna. Men även de interna skolevenemangen som Karis Music Show eller senare också Bandslam, självständighetssupén, resan till Norge och finskautbytet till S:t Michel. Men det är inte bara evenemang och resor hit eller dit som gjorde gymnasietiden så minnesvärd. Alla studerande, oavsett om de var ettor eller treor, och hela personalen är att tacka för den fina stämningen som finns i byggnaden. Lärartruppen, även om många sedan min tid är på annat håll eller har gått i pension, jobbar hårt för att hålla studerande motiverade och bli bättre och bättre för varje dag som går. Eleverna och lärarna jobbar varje dag tillsammans för att hålla stämningen i topp. Med ett leende på läpparna tänker jag alltid med jämna mellanrum tillbaka på min tid i gymnasiet.
Efter gymnasiet tog jag mitt pick och pack och flyttade till Tyskland. Jag hade kommit in på en fysioterapiskola i Heidelberg. Första året var det bara teori på schemat och det avslutades med en ”mellanexamen” där alla ämnen från läsåret tentades på en vecka. Tenterna avlades både muntligt, skriftligt och praktiskt. En underkänd mellanexamen betyder att man inte får fortsätta studera. Andra och tredje året innebär hälften praktik och hälften teori. Under praktikperioderna har jag fått en inblick i hur arbetslivet fungerar. I dag, tre år senare, har jag ett halvt år kvar till min statsexamen och sedan börjar arbetslivet på riktigt.
Olika utmaningar under tiden i gymnasiet gjorde att jag blev frimodigare och vågade anta utmaningen att studera utomlands. Därför vill jag avsluta med att citera Magnus Uggla: ”Ta plats min vän, världen är din”.
Johanna Terlinden
student från KBG 2019
Läs fler berättelser här: KBG:s alumner berättar