Den som har läst mitt förra författarporträtt om Miki Liukkonen behöver inte veta mera om David Foster än att han är Liukkonens amerikanska motsvarighet. Men som vi vet är allting större i Amerika, och även Wallace kan ha meningar som är så långa att de innehåller hundratals komman, tiotals kolon, semikolon och tankstreck samt några fotnoter – och förstås också en punkt.
Wallace slog ordentligt igenom år 1996 när han utkom med sin generationsroman Infinite Jest. Boken har fått ett rykte av att vara oöverkomlig på grund av att den har nästan tusen sidor, tre olika intriger som framskrider okronologiskt och totalt 119 karaktärer.
Såväl Infinite Jest som många andra av Wallaces skönlitterära verk belyser hur det känns att leva med depression. Wallace led själv av svår depression i över två årtionden och var tvungen att ta antidepressiva läkemedel för att kunna skriva eller överhuvudtaget stå ut med livet. Hans böcker utstrålar genuin förståelse och tröst. Han visste hurdan tillvaron är med depression och kunde sätta ord på det bättre än någon annan vill jag påstå.
The depressed person was interrible and unceasing emotional pain, and the impossibility of sharing or articulating this pain was itself a component of the pain and a contributing factor in its essential horror. (Utdrag ur kortberättelsen The Depressed Person)
I kortberättelsen The Depressed Person skrev Wallace om hur depression också kan ta sig uttryck i en helt skamlös själviskhet. I berättelsen ringer en deprimerad person dagligen till sina stödpersoner, alltså sina vänner. Personen klagar över hur svårt och jobbigt hen har det utan att märka att vännerna har sina egna liv och problem. Wallace bollar konstant mellan att visa empati för den deprimerade personen och avslöja den egoism som hen har svept sig in i.
Wallace skrev på ett dialektiskt sätt, och oberoende om det handlar om tennis, porrmässor eller depression vred och vände han på ämnet för att se på det från så många perspektiv som möjligt. Men såsom det ofta går när man tänker så här, nådde han sällan någon sorts katharsis eller ögonöppnande insikt.
My whole life I’ve been a fraud. I’m not exaggerating. Pretty much all I’ve ever done all the time is try to create a certain impression of me in other people. Mostly to be liked or admired. It’s a little more complicated than that, maybe. But when you come right down to it it’s to be liked, loved. Admired, approved of, applauded, whatever. You get the idea. (Utdrag ur kortberättelsen Good Old Neon)
Wallace är huvudsakligen känd för sina fiktiva verk, men under sitt liv skrev han också en hel del essäer, och en del av dem är enligt mig till och med bättre än hans noveller och romaner. I sin essä Shipping Out beskriver Wallace detaljerat livet på en Karibienkryssning. Han skriver om den överdrivna kundservicen, den maffiga buffén och det pompösa programmet på båten. Det är allmänt svårt att marknadsföra essäer eller reportage, men Wallace är en av genrens bästa, och hans skarpa iakttagelser och nyfikenhet i stil med “jag undrar varför människor säger prior to istället för before” gör texterna till ett nöje att läsa.
Skolavslutningstalet This is water, som Wallace höll för den avgående klassen vid Kenyon College 2005, visar återigen författarens empatiska och människonära sida när han bland annat talar om uttråkning, själviskhet, självmord och humaniorans betydelse. Talet är som en ädelsten där alla Wallaces insikter och livsvisdomar finns ihopklämda i en kristallklar helhet. Om man väljer att läsa något av Wallace, skulle jag starkt rekommendera det här talet.
När jag började läsa Infinite Jest frågade jag mina föräldrar, som är födda i början av 1980-talet, om de hade hört om David Foster Wallace. Det hade de inte, vilket är underligt med tanke på att han var en av de kändaste amerikanska författarna när de var i min ålder. Inte ens mina jämnåriga verkar veta vem han är. Hur kan två generationer ha missat en så här stor författare?
Har jag överskattat hur kulturell min närkrets är eller Wallaces inflytande? Kanske han hade rätt när han konstaterade i en tv-intervju 2003 att det bara är en liten grupp, främst högutbildade med undantag, som har fått lära sig nöjet med att läsa böcker. Om den här gruppen – som huvudsakligen läser deckare och annan kommersiell litteratur – utgör några procent av befolkningen, är andelen människor som läser “seriösare” litteratur – avantgarde, klassiker, filosofiska verk och så vidare – bara en bråkdel av den läsande befolkningen. Det här låter som en möjlig förklaring.
Wallace begick självmord 2008, och efter det blev han en litterär ikon vars arv fortfarande lever kvar. Wallace skrev för den ensamme, men han undvek klichéer som att “allt kommer bli bra” och tog som sitt uppdrag att skriva något som på riktigt skulle få människor att känna sig mindre ensamma.
Oliver Heikkinen