“For those who are in love there’s a song that‘s warm and tender, for those who are oppressed, in song they can protest” är början på den irländska rebellsången Let The People Sing. Irland är ett land som under brittiskt styre inte bara har skapat sin musik, utan också skapats av sin musik, som sprider meddelanden om irländsk republikanism, vilket innebär att hela ön Irland ska vara en självständig republik. Rebellsångerna motsvarar till sin genre traditionell irländsk folkmusik, men lyriken behandlar mer allvarliga teman som till exempel påskupproret 1916 och irländska självständighetskriget. Exempel på kända rebellsånger är A Nation Once Again, Banna Strand, Go On Home, British Soldiers, The Foggy Dew, och ett mera modernt exempel är Sunday, Bloody Sunday av U2. Irlands nationalsång The Soldier’s Song är så kontroversiell att man sjunger den på iriska, så att man inte förstår texten.

Bildkälla: Wikimedia Commons 

En faktor som gör att dessa sånger, framför allt A Nation Once Again, som röstats som världens bästa sång, fortfarande har en stor betydelse är att många anser att Irland fortfarande inte är helt självständigt. Man kan märka detta på att irländarna inte firar sin självständighet den 6.12, fast det var då landet befriades från den brittiska kronan. Orsaken till detta är att Nordirland fortfarande hör till Storbritannien. Frågan om vilket land Nordirland borde höra väcker mycket känslor. De som tycker att det borde höra till Storbritannien kallas för unionister och de som tycker att Nordirland borde höra till Republiken Irland kallas för republikaner. Sångerna om irländsk frihet från Storbritannien kan nuförtiden tolkas som republikanistiska sånger om att Nordirland borde vara irländskt. 

Republiken Irland och Nordirland (Bild: Wikimedia Commons)

Områden med amerikaner av irisk härkomst 1872 (Bild: Wikimedia Commons)

Det irländska folkmusiksarvet har i samband med migrationsströmmar spridit sig till USA och bidragit till den amerikanska folkmusiken, som har spridits via artister som Woody Guthrie och Pete Seeger. Vissa folksånger finns det både irländska och amerikanska versioner av. Liksom irländarna har också amerikanerna behandlat allvarliga teman, till exempel socioekonomisk ojämlikhet i sina ballader. Which Side Are You On? är en sång som för att vara amerikansk har ett väldigt socialistiskt meddelande. Ett återkommande problem med protestsånger är att mottagaren kan missuppfatta dess kritikfyllda meddelande som ensidigt patriotiskt eller helt enkelt inte inse att sången har en betydelse utöver underhållning. En tydlig skillnad på irländsk och amerikansk musik av detta genre är att irländska musiken har större fokus på frihet och amerikanska musiken har större fokus på jämlikhet. En sång som många amerikaner känner till är This Land Is Your Land, men många försummar dessa verser: 

As I went walking I saw a sign there,
And on the sign it said ”No Trespassing.”
But on the other side it didn’t say nothing.
That side was made for you and me.

In the shadow of the steeple I saw my people,
By the relief office I seen my people;
As they stood there hungry, I stood there asking
Is this land made for you and me?

På 1960-talet som präglades av antikrigsrörelser och uppror för mänskliga rättigheter blev folkmusik mainstream igen istället för att enbart fungera som allsångsmusik. Det konkurrerande med populärmusiken; fenomenet kallas på engelska för ”The American folk music revival”. Fenomenet startades av att artister som Woody Guthrie,  Lead Belly, Pete Seeger, Richard Dyer-Bennet, uppträdde och bandade in traditionella amerikanska folksånger (varav många har irländska rötter). Genrens nya popularitet gav en möjlighet för nya artister att skina med sina egna sånger som protesterade mot det dåvarande politiska och sociala läget. Eftersom den tidens ungdomskultur intresserade sig för den mer och mer populära rockmusiken fick den nya vågens folk inflytande också därifrån och kan därmed kallas för folkrock. 

Den mest kända av dessa nya folkartister är Bob Dylan, som är känd för sina lyriskt berörande stycken, till exempel Blowin’ in the Wind, The Times They Are A-Changin’, Hurricane, Like A Rolling Stone, m.m. 2016 vann Dylan nobelpriset i litteratur för sina sångtexter. Fast sångerna egentligen handlar om tiden de skrevs på, är lyriken tillräckligt vag för att kunna placeras i en mer modern kontext. 

The Times They Are A-Changin’, skivomslag  (Bild: Wikimedia Commons)

Folkmusikens nya popularitet och folkrocken hjälpte till att skapa genren Heartland Rock. På 1970-talet gjorde heartlandrockartisten Bruce Springsteen sitt genombrott. Skivbolaget Columbia Records marknadsförde honom som den nya Bob Dylan, eftersom man märkte att ungdomskulturerna kring rockmusiken inte skilde sig så mycket från dem som lyssnade på folkmusik med tung lyrik. Största skillnaden mellan Springsteens och Dylans musik är inte själva meddelandet eller texten i sångerna, utan musiken. Dylans stycken är ofta musikaliskt enkla och kännetecknas av lättspelade stämmor för gitarr och munharmonika, medan Springsteen spelar musikaliskt mer komplexa stycken tillsammans med E Street Band. Utöver texten har sångerna oftast en musikalisk dimension som kräver en viss professionalitet av dem som uppträder. För att verkligen höra skillnaden mellan dessa artister kan man jämföra Dylans Chimes of Freedom med Springsteens cover av det, som han uppträdde med i Östberlin 1988, vilket eventuellt hjälpte förena Tyskland. En mindre tydlig skillnad mellan artisterna är att det för Dylan ofta var viktigt att använda så unikt språk som möjligt, vilket också har bidragit till att han står ut från andra nya vågens folkartister som steg fram på 1960-talet. 

För Springsteen som har många sånger om den amerikanska arbetarklassen, till exempel The River och The Promised Land, är det viktigare att alla kan förstå sångerna, men han har också sånger med ett komplicerat språk, till exempel Lost In The Flood. Begreppet Heartland syftar på vissa delar av USA, och det finns ingen tydlig gräns på det, men rockgenren som inspirerats av det går det att njuta av i hela världen. I Europa finns det massvis av stora Springsteenfans i till exempel Italien och Sverige. Om man som europé vill uppleva en så autentisk Springsteenkonsert som möjligt utan att boka ett transatlantiskt flyg, lönar det sig därför att fara till Milano eller Göteborg, där fansen kan katalogen utan till och alla restauranger under konsertdagarna enbart spelar Springsteen, eller till brittiska öarna, där det inte finns någon språkkurs som hindrar fansen från att lära sig sångtexterna utantill och sjunga med. Fast Springsteen var mest känd på 1970- och 1980-talen är han fortfarande aktiv. I samband med att ICE var i Minnesota i vintras publicerade han singeln Streets of Minneapolis, som inte är rädd för att ta ställning till “King Trump’s private army from the DHS”.

En annan känd rockartist med folkmusiksinfluenser som inte är rädd för att ta ställning är Neil Young. Ett av hans mest kända stycken heter Rockin’ in the Free World, som handlar om att man i fria världen inte bryr sig om resten av världen, och kritiserar USA:s dåvarande president George HW Bush. 2006 gav Young ut albumet Living with War med sångerna Let’s Impeach the President och Lookin’ for a Leader, vilket det också finns en annan version av från 2020. Denna gång kritiserades presidenten George W Bush och hans sysslor i Mellanöstern.

Det finns alltid en risk att sånger förstås fel och kan till och med användas för det motsatta ändamålet. Born in the U.S.A. av Bruce Springsteen handlar om att krigsveteraner från Vietnam behandlas illa efter att ha kommit hem, men många amerikaner uppfattar det som ett enkelt patriotiskt stycke utan att lyssna på hela texten. USA:s dåvarande president Ronald Reagan försökte till och med använda Born in the U.S.A. i sin omvalskampanj, utan att förstå. Fenomenet som gör sången någorlunda komplex och lätt att misstolka är att sången innehåller sarkastisk patriotism, som lätt missuppfattas som riktig patriotism, om man inte lyssnar på sångtexten i verserna. Fortunate Son av Creedence Clearwater Revival är ett antikrigsstycke som handlar om orättvisan att vissa privilegierade män kunde slippa fara till Vietnam och kriga, medan andra tvingades fara mot sin vilja, vilket har använts så mycket av medierna i vietnamkrigsrelaterade frågor, att det missuppfattades som ett prokrigsstycke, och börjades användas som det istället. Donald Trump använde 2016 Neil Youngs Rockin’ in the Free World i sin valkampanj utan lov av Young, och ironin är att sångens meddelande var den exakta motsatsen till det som Trump ville meddela, och att Trump ansåg sig vara Youngs fan.

Reagan, Bush, Bush, Trump (Bilder från Wikimedia Commons)

I dagens musikvärld är det svårt att komma i kontakt med protestmusik jämfört med hur det var för 50-60 år sedan. Det beror till en stor del på förändringar i musikindustrin. Det är mera ekonomiskt lönsamt att sjunga om något mindre politiskt, till exempel kärlek och festande, och helt enkelt underhållning, av vilket man kan njuta oberoende av sin politiska åskådning. En annan orsak torde vara att sångtextens betydelse har minskat. På grund av sociala medier och streaming har sättet man säljer musik på också ändrats från tiden med när musiken huvudsakligen spreds via radio och skivor. På grund av att musiken blivit allt mer kommersiell har det blivit svårare att sprida ställningstagande musik till en allmän publik. Nuförtiden sprids musik väldigt snabbt som bakgrundsljud på videor i sociala medier, och till dessa kortvideor är det mer lämpligt om sången i bakgrunden är underhållande och catchig, och någorlunda oseriös. Den behöver inte ens ha en bra kvalitet, så länge refrängen är bra. I och med att albumen för det mesta är digitala istället för att vara fysiska LP- eller CD-skivor, är det inte lika vanligt att lyssna på det helt och hållet från början till slut, utan istället på en enskild populär sång. Det leder till att det inte är lönsamt att göra som Springsteen 1980 när han släppte ut dubbelalbumet The River, vars andra skiva består av åtta sånger som bildar en kontinuerlig berättelse. Att inte behöva följa ett visst tema lika strängt i hela albumet och att musik sprids på sociala medier har lett till att albumen får flera sånger, som istället är kortare. Dylans och Springsteens sånger är i allmänhet mellan tre och tio minuter långa, medan dagens popsånger sällan är längre än fem minuter.

Man går miste om vissa upplevelser av att lyssna från streamingtjänster istället för CD.

Elsa Nurmiainen