1996, åtta år innan jag föddes, sjöng Ultra Bra: “Kahdeksanvuotiaana tiesin, että maailma tuhoutuu kaksintaistelussa suurvaltojen”. Orden började eka i mitt huvud när jag på kvällen innan jag gick och lade mig såg notisen på telefonen: “Två robotar har träffat Polen.”

Polen: Natoland: artikel 5: tredje världskriget: världens undergång. Ungefär så löpte mina tankar när jag insåg att det är helt möjligt att jag inte vaknar i morgon. Tanken var främmande. Jag är inte kalla krigets barn. Jag är tredje årtusendets barn som är van vid latenta – men trots det lika allvarliga – hot såsom klimatförändringen, det sjätte massutdöendet och så vidare. Nu, som adertonåring, känner jag dödsångest för första gången.

Döden. Enligt psykoanalysens fader Sigmund Freud är det omöjligt att tänka på den eftersom varje gång vi försöker göra det finns vi fortfarande kvar som iakttagare. Samma narcissistiska logik gäller också när vi i vårt stilla sinne tänker på hur vår närmiljö skulle reagera om vi begick självmord. Kommer de att sakna mig eller inte? Kommer de att gråta eller inte?

Även om vi inte kan att tänka på vår död kan själva ångesten för den påverka hur vi förhåller oss till livet. I mitt fall fick den annalkande döden mig att uppleva ett utbrott av livsglädje. Det var som om jag skulle ha sett den första morgonrodnaden efter en hundraårig atomvinter. Jag ville göra så som människorna i filmerna gör när de får veta att de har en obotlig sjukdom; berätta för sina vänner hur mycket man uppskattar dem, fråga någon man är förtjust i på dejt, springa runt och sjunga et cetera. 

Det blev ändå inget världskrig, och också euforin inom mig dämpades en aning – så som det brukar vara med positiva känslor. Att stå i tacksamhetsskuld till något så hemskt som en incident som skulle ha kunnat trigga igång ett kärnvapenkrig låter absurt, men “tack vare” den här händelsen har jag förstått något som jag egentligen alltid vetat: Jag vill leva!

Oliver Heikkinen