Jag sitter vid köksbordet med en kaffemugg i högra handen och med vänstra vänder jag på sidorna i en roman. Romanen är skriven av Arto Paasilinna, en känd finsk författare, vars böcker har översatts till ett tjugotal språk. Det är ungefär vad som står i den korta biografin på bokens skyddsomslag.

Romanen bär namnet Hirnuva maailmanloppu (Den gnäggande undergången) och är en hyllning åt Finlands hästmän och den finska hästen. Romanen handlar om hästsläkten Aaroni. Utmärkande för denna släkt är att de kan tala, vilket inte är särskilt vanligt bland hästar. Trots hästarnas förmåga att tala flytande finska, visar intelligenstesterna att hästarna är debila, om inte rent ut sagt imbeciller. Släktens första ättling Huru-Aaroni arbetade för en romsk familj, men efter att familjens man hade blivit skrämd då hästen talade till honom, sålde han Huru till hästavlaren Ossi Huikkola. Huru var en fertil häst och fick flera avkommor. Hurus son Hurja-Aaroni reste runt Finland med distriktsveterinären Saamakorpi och hjälpte honom genom olika gester att vinna stora vinster i stötpoker. Några år senare ledde Hurjas son Hirnu-Aaroni ett hästuppror med hungerstrejk inför millennieskiftets osäkerheter…

Jag lägger kaffemuggen på bordet. Boken tar slut. En hemsk känsla. Jag behöver mer: jag är beroende.

*

Jakten efter fler böcker av Paasilinna börjar i ett antikvariat i Karis, där jag lyckas skaffa en roman till. Försäljaren berättar att han borde ha fler romaner i förrådet, men kan inte hitta fler än den här ena för tillfället. Under de följande veckorna besöker jag antikvariatet ett par gånger i veckan, men varje gång meddelar försäljaren att han inte har lyckats hitta något än. Han försäkrar mig dock om att böckerna nog kommer fram i något skede. Men jag har inte tålamod längre. Jag behöver romanerna omedelbart, berättar jag för försäljaren med mitt anlete utan att öppna munnen och återvänder hem besviken och otillfredsställd.

När jag väl kommer hem får jag höra att också farsan har blivit beroende av Paasilinnas böcker. Vi är nu båda av den åsikten att vi måste hitta fler böcker, vilket stärker samhörigheten mellan oss. Nu står far och son återigen sida vid sida med blicken mot samma horisont.

Farsan anar att farmor troligen har några böcker, och därför bestämmer vi oss för att besöka henne. Vi sätter oss i bilen och kör genom Egentliga Finlands platta åkermarker tills vi efter ungefär en timme kommer fram. Farmor har tre stycken romaner, vilket redan är en smaklig förrätt, men inte något att mätta magen med. I övrigt dricker vi en kopp kaffe och återvänder sedan hem för att planera vårt nästa fälttåg.

Förrätten fick hungern att bara växa. Nästa skoldag går åt till att komma på var vi kan få tag på fler romaner.

Plötsligt kommer jag på att det finns ett antikvariat i Lojo – en stad som jag har talat så mycket illa om tidigare, men som nu är räddaren i nöden. Genast efter skoldagen hoppar jag och farsan i bilen och gasar med full fart mot staden. Vi rullar nedför åsen till stadens centrum, parkerar bilen på första bästa plats, rusar in i antikvariatet och frågar ägaren om hon har böcker av Paasilinna. Ägaren stannar upp en stund av förvåning och ser på oss med höjda ögonbryn. Sedan går hon runt disken och visar oss en hylla, som har en helt egen sektion för Paasilinna. Och utan att tveka köper vi hela samlingen. Efter denna nedstigning från himlen, kan jag med ett gott samvete kalla den stad som jag tidigare talat illa om för ”Lojosjöns pärla”.

I Lojo fick vi en riktig huvudrätt, men det var ännu en sak som vi saknade: efterrätt.

Under en vardagseftermiddag på vägen till Åbo stannar vi i Salo – en stad väldigt lik Lojo med grått torg och melankoliska betongbyggnader. Vi besöker en specialaffär, ser oss omkring och sedan frågar vi ytterligare en försäljare om han har till salu böcker av Paasilinna. Han berättar att det är fyra år sedan som någon senast har frågat efter Paasilinnas böcker, vilket vi tycker att är ganska förvånande och också lite synd. Han fortsätter med att nämna att han har några romaner i källaren och ber oss att vänta en stund medan han springer ned efter dem. Vi iakttar fotgängarna som går förbi affären medan vi väntar. Sedan rusar han fram till disken och slår ned en hög med böcker framför oss. Vi ögnar igenom titlarna och köper de böckerna som vi inte ännu äger. Lyckliga går vi ut från affären – mätta och belåtna av efterrätten.

Oliver Heikkinen