Under jorden i Tytyri gruvan.

Ett av de många projekten vid Karis-Billnäs gymnasium som går i år är “Från gruva till produkt”. Som namnet säger är det ett naturvetenskapligt projekt med fokus på gruvdrift. Projektet är helt nytt för i år och unikt för KBG. Projektet förenar fysik och kemi med biologi och geografi. Projektet är egentligen bara en början på någonting större, som troligtvis kommer att fortsätta i framtiden.

När det blev dags att anmäla sig till kurserna för detta läsår, visste knappast någon egentligen vad denna projektkurs skulle innehålla, förutom att den riktade sig till studerande som läser eller har tänkt läsa åtminstone två av de naturvetenskapliga ämnena på fördjupad nivå.

Inte allt för djuplodat

Projektet innehåller lektioner i gruvdrift, studiebesök och besök av utomstående experter. Lektionerna hålls turvis av tre lärare och de inriktar sig på lite olika saker. Även om man kanske inte läser alla naturvetenskapliga ämnena så har man en lika stor chans att hänga med i undervisningen eftersom man inte att fördjupar sig alltför mycket i alla små detaljer. Dessutom kan lektionerna ju inte innehålla de allra svåraste kemiska reaktionslikheterna eller biologiska processerna eftersom projektet är väldigt brett och fokuserar på många olika aspekter i ämnet gruvdrift. Dessutom är studerandena på olika årskurser och har gått olika kurser.

Kurser till godo

I vår kommer det att ordnas en resa till Kiruna. Under resan görs ett besök till gruvområdet och antagligen också till rymdgymnasiet som finns där. Om man vill resa till Kiruna, måste man delta i kursen och lektionerna, men om man av en eller annan orsak inte vill följa med till Kiruna, är det möjligt att göra valet att inte åka dit. Deltar man i både resan och lektionerna, får man två kurser till godo att räkna till de 75 kurser som man behöver för att gå ut gymnasiet. Deltar man inte i resan till Kiruna får man en kurs till godo.

En grupp studeranden lyssnar på medan guiden berättar om Tytyri.

Besök till gruvor

Under hösten har vi haft tre lektioner och två studiebesök. Lektionerna har handlat om tekniken i gruvorna, gruvor och deras miljöpåverkan samt hur man framställer järn av malm och cement av kalk. Det första studiebesöket var ett besök till Jussarö, och det senaste var till Tytyrigruvan i Lojo.

Jussarö ligger utanför Ekenäs. För att komma dit måste man åka både färja och taxibåt. På Jussarö finns ett inte längre fungerande gruvkomplex, men nog själva gruvan, arbetarbostäder och flera andra byggnader som var nödvändiga då gruvan fortfarande var i användning. Hela ön är egentligen öde, med asbestinnehållande husväggar och en mögelluktande fyr. Under öns glansperiod bröts järnmalm på Jussarö, och malmförekomsten orsakade att kompasserna på passerande fartyg visade fel. Gruvverksamheten höll inte på i all evighet, utan den upphörde efter elva år. Ett par hundra personer jobbade i tunnlar och schakt under havets botten med att bryta malm.

I Tytyri fick man faktiskt se mera av själva gruvverksamheten, då vi besökte gruvmuseet som ligger under jorden i riktiga gruvgångar som man redan har sprängt i. Det mest otäcka under besöket var resan ner till museet, då vi var tvungna att färdas med bil och använda samma nerfart som alla gruvarbetare använder. För Tytyri är en gruva som ännu är i användning. I gruvan bryter man än i dag kalksten för industriellt bruk.

Besöket till Tytyri var lärorikt. Guiden berättade om gruvans historia och nutid, arbetsförhållanden, trafik och maskiner samt allt annat om gruvdriften. Även om man stod under en stad och en sjö, med massiva tyngder berg ovanför sig, var besöket mycket intressant och lärorikt.

Det bästa med kurser i stil med “Från gruva till produkt” är att de erbjuder variation. En kurs där man bara sitter på lektioner vecka efter vecka kan vara intressant, men det kan också bli mycket tråkigt i längden. En kurs som erbjuder annat än bara lektioner blir aldrig egentligen tråkig, eftersom allting är så speciellt och varierande. Även om “Från gruva till produkt” är helt ny har början varit lovande. Fortsättningen kan bara framtiden visa.

Text & Foto: Stiina Tolvanen