Flera stupade rödgardister ligger i skogen och vid vägen. Det är frågan om en hård artillerield. Tyskarna har lyckats föra in en kanon i smyg. Granaterna slår bakom tyskarna för de röda skjuter för högt. Ett maskingevär har tagits från de röda. Den ledande majoren märker snart att situationen är illa och att det man behöver tillkalla förstärkningar med artilleri från Ekenäs.

Några timmars sammandrabbning fick majoren Hamilton att förstå att hans trupp i sin nuvarande formation inte skulle lyckas slå de röda. von der Goltz hade kvällen innan gett order om att generalmajor Wolf skulle ta ansvaret för Karis erövring ifall Hamilton misslyckades för sin del med erövringen. De rödas pansartåg har varit i livlig aktion. Tyskarnas respekt syns genom att ingen försummar att lyda så fort posterna ropar “Panzerzug kommt!” och det kommenderas “Volle Deckung”. Kl. 7.45 sänder greve Hamilton rapport om ställningen och anhåller om förstärkningar. Generalmajor Wolf meddelar att han själv ska överta ledningen på slagfältet och att ett batteri och en bataljon redan är på väg till hjälp. von der Goltz hade kvällen innan gett order om att generalmajor Wolf skulle ta ansvaret på sig ifall inte Hamilton lyckades.

Vi befinner oss i Karis och det är den sjätte april 1918. En halv kilometer från Svedja.

I samband med Finlands frigörelse från Ryssland ägde finska inbördeskriget rum under januari-maj 1918. Kriget utkämpades mellan de röda (socialister) och de vita (borgare).

Inbördeskriget har kallats vid många namn: frihetskrig, brödrakrig, uppror, klasskrig, beroende på vem som har definierat kriget.

Den vita regeringen hade anhållit om hjälp från Tyskland och 3 april landsteg tyska Östersjödivisionen, under befäl av generalmajor von der Goltz, i Hangö. Tyskarna inledde omedelbart marschen mot Helsingfors och snabbt nådde man Ekenäs. Därifrån fortsatte man mot Karis.

Tyskarna hade övernattat invid och i Svedja och fortsatte sin framryckning i gryningen 6 april mot stationssamhället. De rödas eldgivning var så stark att major Hamilton telefonerade om hjälp. Det började hända saker när den tyske generalen Wolf anlände till stridslinjen kl. 10.30 med en bataljon och artilleri. Wolf beslöt att anfalla genom skogen. De röda gjorde häftigt motstånd vid Krogarbacken och Läpp. Tyskarna gjorde en kringgående rörelse i väster förbi de rödas linje mot Billnäs och kl. 17.30 kom de fram till järnvägslinjen mellan Åbo och Karis.

I Billnäs hörde Axel Sundqvist från sitt gömställe de tyska maskingevären i fjärran. “Vid 10-tiden syntes inga rödingar mera finnas på brukets område, om man frånser sådana rödingar som en och en återvände hem. Från mitt utkik från länsmans Sandells vindfönster kunde jag se de röda återvända, en del av dem hade ännu gevären och sina röda rosetter i behåll, men så fort de tyckte sig säkra på att ingen såg dem slängde de först geväret i diket eller var det i bäst passade sig. Därpå följde den röda rosetten samma väg. Det var nog ett hundratal sådana tappra män som jag såg draga förbi med böjda huvuden och krokiga ryggar, en allt annan stämning och morskhet som för några dagar sedan…”

Karisbon Juha Viherlaiho var en av männen som var ombord på de rödas pansartåg. Det hade kommit från Helsingfors till Karis och bestod av två bepansrade godsvagnar och ett pansarlokomotiv. Den sista bepansrade godsvagnen var försedd med en grov kanon. Tanken var att beskjuta tyskarna som låg utspridda i terrängen och därför kördes det av och an mellan Karis och Raseborgs hållplats. När tyskarna avancerat ända fram till banvaktsstugan väster om Karis station ropade Viherlaiho från tåget till karlarna närmast banan att de fick följa med till stationen. “ Det kom strax en massa karlar ur skogen och äntrade tåget. På stationen var det ett väldigt kaos. Det vimlade av folk. Säkert sprang det många fler om varandra på perrongen än det fanns trupper i skogen”, berättade Viherlaiho.

Alvar Huldén har berättat att på eftermiddagen kom det en större grupp rödgardister in på stationen och krävde avlösning. Efter åtta timmar ute behövdes vila och mat. “Befälet rasade men hade ingenting annat att ta till än pansartåget. Det skickades att fylla luckan efter dem, som lämnat linjen”.

Åtminstone fem tåg stod redo på stationen på eftermiddagen då det blev uppenbart för den röda ledningen att slaget om Karis var förlorat och man gjorde sig redo att retirera österut. Man tog med sig det man kunde och chefen för Karis-Billnäs Röda garde, Ivar Torvinen, hade beordrat expropriation av hästar och hö från Billnäs bruk och också matvaror.

På kvällen lämnade de röda Karis – i full panik – med åtminstone fem tåg.

Inga Karisbor torde ha stupat den 6 april i Karis, Det är ändå oklart hur stora de rödas förluster blev. Ingen vet hur många stupade de röda tog med sig på tågen då de retirerade eller hur många som sårades. Genast efter hittades elva rödgardister som stupat i terrängen i Billnäs och Karis.

Slaget om Karis kostade tyskarna sex stupade och tolv sårade. Fyra av dem ligger begravda på begravningsplatsen i Karis.

Karis hade en stor roll i inbördeskriget. Karis-Billnäs var en av de rödas huvudorter och en viktig järnvägsknutpunkt. Erövringen av stationsområdet hade en stor taktisk betydelse för tyskarna. Den planerade frammarschen längs kustvägen mot Helsingfors skulle ha varit mycket riskabel ifall en betydande trupp funnits i Karis som ett hot.

Tyskarna övernattade i och invid åldringshemmet i Svedja, som blivit bekant för mig via hästarna på gården. Det är intressant att tänka sig händelserna utgående från situationen i dag och få ett perspektiv på historien – exakt 100 år senare.

Julia Mervasto

Bild: Tyskar på stationen i april 1918