Mark – en stolt finlandssvensk

DSC_0096

Märta Nummenmaa och Mark Levengood (foto: Jonathan Terlinden)

Mark Levengood har bott i Sverige i över trettio år, men han ser sig själv som en äkta finlandssvensk. Han berömmer det finländska skolsystemet, men skulle gärna se att skolorna i Finland fäster mera uppmärksamhet vid den enskilda skoleleven.

Fredagen den 3 oktober fick alla studerande i Karis-Billnäs gymnasium ta del av Mark Levengoods föreläsning om tolerans på Tryckeriteatern. Levengood berättade om allt från sin uppväxt i Finland till sitt nuvarande liv i Sverige. Efter föreläsningen fick jag träffa Mark personligen och ställa några frågor till honom.

 

Vägen från USA till Finland

Mark Levengood föddes i USA den 10 juli 1964. Levengoods pappa är amerikan och mamman är finlandssvensk. De träffades i Helsingfors och gifte sig då Marks mamma blev gravid.

-Jag och min bror bodde först i USA, men då pappa åkte till Vietnam skiljdes mina föräldrar. Mamma flyttade tillbaka till Finland och tog med sig mig och min bror. Jag var då runt tre år gammal. När jag var 19 flyttade jag till Sverige.

DSC_0021

(foto: Jonathan Terlinden)

Tuffa år som tonåring i Finland

Efter högstadiet bestämde sig Mark Levengood för att fortsätta i gymnasiet, men han blev aldrig klar med sina gymnasiestudier. Han hade redan då börjat jobba på tv:n.

-Min rektor sade åt mig att antingen gör man tv eller så går man i gymnasiet. Det var ju väldigt dumt sagt för efter det hoppade jag av gymnasiet.

Som tonåring märkte Mark att han var homosexuell. Mark bodde då med sin mamma och styvpappa och diskussionen om hans homosexualitet fick ett kort slut. Hans styvpappa accepterade nämligen inte att Mark var homosexuell. Mark tvingades flytta hemifrån och levde några år både fattigt och primitivt.

 

Flytten till Sverige

Mark Levengood var 19 år då han flyttade till Sverige. Där återupptog han sina gymnasiestudier och gjorde en del ströjobb.

-Jag var helt hopplös i skolan med läxorna. Jag hade ingen studieteknik. Allting var ganska lätt för mig till en början och jag gjorde aldrig mina läxor. Jag pluggade allt vad jag kunde sista kvällen före provet. Det fungerade bra för mig. Jag är bra på att ta in mycket information på en och samma gång, men allting försvinner i och för sig lika snabbt igen. Som studiebegåvning är jag alltså det sämsta exempel man kan tänka sig. Från mig får ni inga tips. Jag kan dock nämna att koffeintabletter inte fungerar. Av dem blir man bara skakig och ofokuserad.

Orsaken till att Mark flyttade till Sverige var att han hade blivit antagen till Calle Flygares Teaterskola i Stockholm. Hans plan var att bli skådespelare. Under den här tiden jobbade han också på ett sjukhus.

 

Mobbning

Mark Levengood blev aldrig utsatt för mobbning som yngre. Enligt honom hade han alla kriterier för att bli mobbad, men han lämnades i fred.

-Jag hade snaggat hår, stora glasögon och stammade oavbrutet. Ändå blev jag inte mobbad. Jag tror att mobbare skönjer en slags osäkerhet och det är då de slår till. Mobbning är väldigt komplicerat. Jag blev inte mobbad ens då jag kom ut som homosexuell. Jag har blivit fördomsfullt bemött, men inte mobbad.

Enligt Mark är mobbningen idag mer utstuderad än då han själv var ung. En orsak till det här är att man i dagens läge kan agera anonymt via nätet. Mark menar att det var lättare att se mobbningen då han var ung.

 

En karriär inom radio och tv

-Då min pojkvän Jonas Gardell började resa runt i Sverige på grund av sitt författarskap, ville också jag börja resa mer. Jag sökte in på Dramatiska Institutet och blev radioproducent. Det var då min officiella karriär började.

Det bästa Levengood har fått uppleva arbetsmässigt är kronprinsessans bröllop. Det var enligt honom något oerhört fint. Mark ledde sändningen. Det blev SVTs största sändning någonsin hittills och Mark är väldigt glad över att han fick ta del av något så stort.

Mark Levengood har även skrivit böcker, bland annat “Gamla tanter lägger inte ägg” och “Gud som haver barnen kär har du någon ull”. De här böckerna har blivit väldigt populära och tillsammans har de sålts i över en miljon exemplar.

 

Sverige och Finland

Finland kommer alltid att ha en stor plats i Mark Levengoods hjärta. Om Mark fick välja skulle han vilja växa upp i en blandform, ett mellanting, av Sverige och Finland.

-Finlands skolor är väldigt faktaspäckade och alla finländare blir allmänbildade. I Finland lär man sig de viktigaste tre punkterna; att läsa, skriva och förstå det man har läst. Vad floderna i Bulgarien heter har ju inte så stor skillnad, det kan man ju läsa om då man behöver det. Då man jämför med Finland måste de svenska skolorna bli bättre.

På en punkt tycker Mark däremot att skolorna i Sverige gör bättre ifrån sig än skolorna i Finland.

-De svenska skolorna utgår från individen i planeringen av utbildningen. Där är de finska skolorna inte lika bra. I de svenska skolorna får man utvecklas enligt den man är.

 

En stolt finlandssvensk

I Sverige finns ett tv-program som heter ”Två på resa”, där två svenska kändisar åker på resa tillsammans. Mark Levengood har varit med i ett avsnitt tillsammans med internetstjärnan William Spetz. Spetz fick välja resmålet och vem han ville åka med. Spetz valde Mark och Finland. I programmet är Mark oerhört stolt då han guidar William Spetz i Finland.

-Jag blev jätteglad över att han valde mig. Då jag fick höra att vi skulle åka till Finland blev jag mindre glad. William fick välja vilket land som helst och han valde Finland! Jag skulle gärna ha åkt till Argentina eller något annat exotiskt land. Istället valde William Helsingfors och ännu till på vintern! William trivdes väldigt bra och det var roligt att få visa honom runt i mitt hemland.

Mark Levengood är superstolt över Finland. Efter alla år i Sverige är Mark enligt sig själv en finlandssvensk man som bor i Sverige och det skulle han aldrig vilja ändra på.

-Jag må bo i Sverige, men jag kommer alltid att vara stolt finlandssvensk!

 

MARK

  • Namn: Mark Levengood
  • Ålder: 50 (född 10 juli 1964)
  • Gör: Journalist, författare och programledare
  • Make: Jonas Gardell

 


Text: Märta Nummenmaa

Bild: Jonathan Terlinden