En dikt, en mindmap och en oväntad spegelbild

Vi hade finska, och plötsligt fick vi uppgiften: Skriv en dikt. Nu. Utan hjälpmedel. Utan internet.

Jag frös. Det var som om någon hade dragit ur sladden ur min hjärna. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag har aldrig känt mig särskilt bra på att skriva dikter, och orden satt fast. Men något var jag ju tvungen att få ner. Så jag gjorde det enkelt: jag tog det första ordet som dök upp i huvudet.

Tuli. Eld.

För att komma igång ritade jag en mindmap. I mitten: tuli. Sedan lät jag tankarna vandra fritt. Vad påminner eld om? Färgen gul. Vad är gult? En citron. Citronen är en frukt, precis som tomaten… eller? Och så fortsatte det. Ett ord ledde till ett annat, som en kedja av associationer. Ett slags cirkulärt tankemönster.

Till slut var jag tillbaka där jag började: Tuli.

Min ordkedja såg ut så här:

Tuli → Keltainen → Sitruuna → Hedelmä → Tomaatti → Kasvis → Porkkana → Oranssi → Appelsiini → Oranssi → Tuli

När orden hade tagit mig tillbaka till början visste jag att dikten var redo. Jag bara följde spåret jag lagt ut.

Och så här blev den:

Tuli

Tuli on keltainen.

Niin on sitruuna myös.

Sitruuna on hedelmä.

Niin on tomaatti myös.

Jotkut kutsuvat sitä kasvikseksi.

Tomaatti ei ole kasvis.

Porkkana on kasvis.

Se on oranssi kuin appelsiini.

Tuli on myös oranssi.

Jag skrev dikten mest för att hantera stressen. Det fanns inget djupt bakom, jag försökte bara få ihop något.

Men när min lärare i finska läste den, såg hon något mer.

Hon sa att dikten visar hur saker kan vara olika men ändå likadana. Hur något kan passa in i flera kategorier, som en tomat. Är den en frukt eller en grönsak? Spelar det någon roll? Och så sa hon något som fastnade i mig: att dikten kunde läsas som en metafor för identitet.

Det träffade mig oväntat. Jag är själv en transman. Och även om jag inte hade det i tankarna när jag skrev, kunde jag plötsligt se vad hon menade.

En tomat är inte mindre frukt bara för att någon kallar den grönsak. Och jag är inte mindre man bara för att jag inte föddes med det könet jag är.

Det är det som är så fint med dikter. Ibland säger de mer än man själv visste att man tänkte. Ibland visar de en spegelbild man inte sett förut.

Så vad ser du i dikten? Är det bara eld, bara färger och frukter? Eller ser du, som min lärare gjorde, något mer där mellan raderna?

Dante