Clint Eastwoods nya western Cry Macho hade premiär den 29.10 i Finland, både i biosalonger och på streamingtjänsten HBO Max. Filmen är baserad på Richard Nash roman med samma namn. Den 91-årige Eastwood har regisserat filmen och gestaltar också huvudkaraktären som vanligt på ett trovärdigt sätt. Den här gången spelar han den pensionerade rodeoryttaren Mike Milo. Hans före detta arbetsgivare Howard, som spelas av Dwight Yoakam, anlitar honom att hämta hem sin son Rafael från Mexico. Han spelas av Eduardo Minett.
Tidigare försök att filmatisera romanen, bland annat med Arnold Schwarzenegger i huvudroll har misslyckats. I slutet av 1980-talet erbjöd Albert S.Ruddy, den nuvarande producenten för filmen, Eastwood möjligheten att spela rollen. Han gick med på att regissera, men nekade till att skådespela. Produktionen blev aldrig färdig.
Budgeten för filmen är ganska låg, 33 miljoner dollar, och en stor del av skådespelarna är mindre kända. I det stora hela är deras insatser ändå klart godkända. Ett undantag är Yoakam i rollen som Howard, vars monotont levererande av repliker inte gör rollen väldigt övertygande. Däremot gör Minett som spelar Rafael en bra roll och han lyckas väl med att förmedla sin känsla av osäkerhet.
Handlingen i filmen börjar ganska snabbt och lite abrupt. Efterhand framträder ändå filmens styrkor, som den jordnära stämningen, den enkla berättelsen och relationen mellan Milo och Rafael. De bästa scenerna utgörs av diskussionerna mellan dem. Filmens tempo är långsammare jämfört med många av dagens filmer som ofta är mera fartfyllda. Trots det blir filmen aldrig tråkig. Alla scener är väsentliga och de har sin roll för att antingen stärka stämningen, driva berättelsen eller ge karaktärerna mera djup. Humor har också en stor andel i filmen, i synnerhet i scener där Milo försöker vinna Rafaels förtroende och deras olika värderingar lyfts fram. Bildspråket är ganska enkelt och okonstlat som i de flesta westernfilmer. Det används bland annat silhuetter och landskapsbilder. Den mångsidiga kompositören Mark Mancinas musik ger också filmen stämningen av en typisk spaghettivästern.
Eastwoods långa karriär, som skådespelare, regissör och producent i ett stort antal filmer inom olika genrer, är mycket beundransvärd och inspirerande. Cry Macho är sannolikt Eastwoods sista film, åtminstone knyts berättelsen upp på ett sätt som tyder på ett sista farväl. Man kan förstås hoppas att så inte är fallet då liknande element funnits i några av hans tidigare filmer, exempelvis Gran Torino (2008) och The Mule (2018). De har också gemensamma drag i att finna ro hos sig själv, trots att huvudpersonen känner skuld över sina beslut i livet.
Emil Grabber
Bildkälla: https://www.crymachofilm.com/images/share.jpg
