Under hela sitt liv har Otto Gabrielsson känt sig oönskad och burit på den bittra tyngden av otillräcklighet. Han är son till Jörn Donner, ett namn som väcker igenkänning hos många. Men för sonen har fadern aldrig varit närvarande eller uppfyllt den önskvärda papparollen. I sin förtvivlan att eftersträva bekräftelse blev Otto istället förskjuten och benämnd som ett misstag. Med boken Vildhavre reser han sig igen, denna gång i sällskap med en nyfunnen självsäkerhet, för att klarlägga vem han egentligen är. Detta som bevis både för sig själv och för sin far.

Den svenskspråkiga finländska författaren Jörn Donner betraktas vara en av Nordens största kulturpersonligheter och är även allmänt känd som politiker, journalist och filmskapare. I januari 2020 avled den framgångsrike författaren och några månader efteråt publicerades Vildhavre – sista brevet till pappa. I debutromanen skildrar sonen Otto deras bräckliga förhållande. Han skriver om alla svårigheter och motgångar i deras relation, fastän själva problemet ifråga var att det överhuvudtaget inte verkade existera någon relation mellan dem. Gabrielsson berättar om den upplevda känslan av förkastelse då han på avstånd observerat sina två yngsta halvbröders intima liv med fadern, som olikt honom tilldelats all den uppmärksamhet han själv suktat efter. Under tiden har han parallellt uthärdat ett liv i skymundan. 

Drömmen om en fungerande fadersrelation krossades när Jörn Donners självbiografi Mammuten publicerades år 2013, där fadern hänsynslöst avfärdar sonen som ”ett misstag”. Denna underrättelse knäckte honom, vilket slutligen resulterade i att Donners verk blev utgångspunkten för Ottos brev. Som han själv formulerar det i boken: ”Mammuten har inte lyckats döda mig än. Men jag är ordentligt tillplattad. Nu skriver jag det här brevet, och det är ett sätt att resa mig.”

Otto Gabrielsson skriver i detalj om sina erfarenheter och enligt min åsikt väcker speciellt hans unika språkformuleringar intresse. Texten är stundvis poetisk och djupt upprörande, men även brutal när han öppet förtäljer om sin fars feltramp. Boken är definitivt oerhört personlig. Gabrielsson fullgör en ingående presentation för läsaren då han uppriktigt berättar om sin mentala hälsa, studierna till att bli psykolog och i synnerhet hans rättframma åsikter gällande fadern. 

Vildhavre är en bok med såväl goda som tveksamma sidor. Till den starka sidan hör utan tvekan Gabrielssons knivskarpa uttryckssätt tillsammans med ett iögonfallande och välformulerat språk. Men det handlar i första hand om ett privat brev tillägnat hans frånvarande far, därför ifrågasätter jag om det verkligen är nödvändigt att inkludera utomstående personer. I realiteten angår brevet inte någon annan och det är min invändning, speciellt när texten är så otroligt sensitiv och tilltalet personligt. Oavsett känner jag medlidande med såväl Otto som även med Jörn, på grund av hans saknade förmåga att vilja lära känna sitt eget barn.

För Otto Gabrielsson är boken ett sista försök till kontakt, men framförallt är det ett avskedsbrev från son till far. Jörn Donners bortgång fördärvade hans chans att få läsa brevet, men trots allt känner sonen stor tillfredsställelse samt en obestridlig lättnad. Brevet var ett steg framåt och möjliggjorde en nystart, nu kan han förhoppningsvis äntligen lämna det förgångna bakom sig.

Otto Gabrielsson debuterar med boken Vildhavre. (foto Alison de Mars)

Jessica Kämpe