I den här kolumnen skrev jag under förra årets första period om hur det kändes att börja gymnasiet. Jag fick gymnasiet att låta perfekt, men kanske för perfekt. Det var först i period två som kursen MAA2 kom för att traumatisera mig. Mitt vitsord i matematik sjönk dramatiskt. Jag hade tårar i ögonen på provutgivningen. De senare kurserna i lång matematik gick bättre, men jag uppnådde inte mera lika höga vitsord som före MAA2.

Jag har varken förra året eller nu någon exakt plan för framtiden, men efter två kurser i fördjupad fysik insåg jag att det tekniska och naturvetenskapliga inte är för mig. Gymnasiet har verkligen hjälpt mig att lära känna mig själv. Fast jag i det förra stycket kanske gav en lite annan bild, var mitt första gymnasieår var också triumffyllt. I ämnen jag färdigt var intresserad började jag äntligen bli positivt utmanad och lära mig nytt. Den nivån jag ville vara på började äntligen motsvara den nivån jag skulle vara på i skolan. Jag känner mig bekväm när jag lär mig något nytt som baserar sig på något jag är intresserad av och redan har förkunskaper i. Mitt färdigt stora intresse för det humanistiska och statsvetenskapliga ökade. Mitt fritidsintresse för att skriva texter gav mig nytta i varje prov med essäuppgifter. Jag är inte mera bra på allt, men det jag är bra på är jag nu i allmänhet väldigt bra på.

Nu känner mina bekanta mig som en vandrande etymologisk ordbok, men det var till en stor del KBG:s språkundervisning som väckte mitt intresse för språkhistoria. Inte hade jag förra året fallit i kaninhålet som fick mig att inse att ordet Béarla som på iriska betyder engelska, kommer från att irerna tyckte att engelsmännens prat bara lät som ber-ber-ber.

När jag skriver denna kolumn är världsläget annorlunda än när jag skrev min nybörjarkolumn; krigen i Ukraina och Gaza pågår fortfarande, men nu finns det också andra geopolitiska bekymmer i världen. 

Bara en knapp månad efter att jag skrev om hur mycket bättre mitt liv kändes efter att ha börjat gymnasiet inträffade något jag tyvärr aldrig kommer att glömma – den sjätte november 2024. Jag vaknade med migrän efter att ha sovit väldigt dåligt och öppnade genast en amerikansk nyhetssajt med en karta över delstater i rött och blått. Jag hade svårt att tro mina ögon, eftersom Arizona, Georgia, Michigan, Nevada, North Carolina, Pennsylvania, och Wisconsin var röda. Sedan skulle jag sitta långt bak i gymnastiksalen, ignorera min huvudvärk, hålla käften, försöka låtsas att vara en stolt finlandssvensk, hållas vaken, och lyssna på en festtalare vars tal (åtminstone just då) inte alls intresserade mig. Jag refreshade nyhetssidan hela dagen, men inget ändrades. Trump var tillbaka, starkare än någonsin tidigare. Förväntat nog har USA satt tariffer på EU. 

 Bild: Gage Skidmore, CC-BY-SA-2.0 

Trump vill ha Grönland och hotar nu Danmark och alla stater som är på dess sida. Allt detta har lett till att jag tänker mera kritiskt och tänker mera på samhällets stora frågor. Det osäkra geopolitiska läget har lärt mig att inte ta något för givet, vilket har minskat på min naivitet och hjälpt mig att uppskatta det som jag har i stunden. Man vet aldrig hur länge man får behålla det.

Bild:  Creative Commons CC0 1.0 Universal Public Domain Dedication.

Champagnen väntar på att jag i juni fyller aderton. Jag blir dock inte helt fri från mina föräldrar, med tanke på att man här i Finland tar studenten först året man fyller nitton. Jag väntar i alla fall redan nu rastlöst på min adertonårsdag. Att få gå i gymnasiet nu när jag blir vuxen har bidragit till min personliga utveckling. Jag har inte bara lärt mig ämnena som står på min läsordning i Wilma, utan också viktiga livsvisdomar som man behöver kunna för att bli vuxen. Jag känner mig nu redo för att rösta i val, köra bil och överlag ta ansvar för mitt eget liv. 

Om dagen jag rastlöst väntar på är i juni, är dagen jag enbart är nervös och stressad för den tjugonde mars. Då måste jag skriva ett studentprov i geografi, vilket är ett ämne som jag tycker om, men som också är väldigt brett. Det är ju naturvetenskap och statsvetenskap samtidigt. Jag har helt enkelt svårt att tänka mig sitta i salen i sex timmar med ett långt prov framför mig. Men åtminstone leder det att jag skriver ett ämne på andra året till mindre stress på abiåret. Trots att jag blivit mer och mer pessimistisk med tiden har jag ännu hopp om min egen framtid. Gymnasiet som hjälpt mig att lära känna mig själv har dessutom gett en klarare bild av min framtid. Jag vet inte vart världen är på väg, men tack vare gymnasiet har jag nu en aning om vart jag är på väg, vilket hjälper mig att njuta av allt jag har åstadkommit.

Elsa Nurmiainen