Sonja Laitamäki

Skolsystemet här i Finland anses vara ett av de bästa i världen. Detta tänker vi finländare inte ofta på då vi klagar över “gummipotatisarna” som serveras i matsalen eller läxorna som anses vara för många eller för krävande. Då vi rusar runt i vardagen, är det lätt att glömma hur bra ställt vi egentligen har det.

Efter att ha spenderat ett år i USA som utbytesstuderande är det lätt att säga att även om min personliga upplevelse i Winona Senior High School i Minnesota var fantastisk, var skolan något helt annat än den stereotypa bilden man får bland annat från ungdomsfilmen ”High School Musical”.

Ingången till skolan, och skolans ”office”. (google)

Skillnaderna mellan de två skolsystemen är många. Medan man i Finland betonar individens jämlika möjlighet till utveckling, spelar den ekonomiska bakgrunden en avgörande roll med tanke på framtida utbildning i USA. Det är helt enkelt ytterst dyrt att studera på ett bra universitet i USA och även kvalitén på grundutbildningen varierar starkt från region till region. Rikare områden lockar fler lärare och därmed blir konkurrensen större och undervisningen bättre.

En vanlig skoldag i Winona Senior High School börjar klockan nio och slutar klockan halv tre. Dagen består av fem lektioner varav tre är 90 minuter och två 55 minuter långa. Under skoldagen stängs ytterdörrarna och det är förbjudet att lämna skolbyggnaden. När vi här i Finland har varierande lektioner från dag till dag, ser skoldagarna i USA identiska ut i nio veckors tid.

Skoldagen började varje dag klockan 9 och slutade 15:30. Efter att skoldagen var slut, började sporterna och andra aktiviteterna och fortsatte fram till klockan 18

När man tar en titt på skollunchen i USA kan man konstatera att den nordiska ideologin om jämställdhet och välfärd saknas. Lunchen kostar 2.50 dollar per dag och består normalt av en oljig pizzabit, en chipspåse och några vattniga grönsaksbitar. I början kan tanken på pizza till skolmat låta gott, men när den lilla mängden mat ska räcka från nio på morgonen till sex på kvällen, är man tvungen att ta med sig extra mat hemifrån. Min nyfikenhet gällande skollunchens näring och kvalitet ledde till att jag intervjuade kökspersonalen i skolan. Till min förvåning berättade personalen att det finns många elever som inte får någon mat vid sidan om skollunchen. Deras familjer har inte heller råd att betala för skollunchen och även om de kan ansöka om bidrag blir de årliga kostnaderna höga. Att höra detta är oroväckande. När vi talar om hungriga barn, går tankarna omedelbart till fattiga utvecklingsländer, men det faktum att skolelever i industriländer också går hungriga är alarmerande. Då eleverna inte får tillräckligt med näring under dagen lider inlärningsprocessen och prestationerna blir betydligt sämre.

I klassrummen är klyftorna mellan lärarna och eleverna påfallande. Läraren tilltalas med titel och anses ha hög status i förhållande till eleverna. Något som jag blev frustrerad över under året var den negativa synen på kritiskt tänkande. Även om jag visste att läraren hade fel så ansågs det oartigt att ifrågasätta läraren, informationen eller källan. I Finland uppmuntras vi att ständigt tänka kritiskt och ifrågasätta den information vi blir utsatta för eftersom det aktiverar hjärnan, och lär oss att utforma ett moget och kritiskt tankesätt.

Att gå i en skola med cirka 1000 elever har sina för- och nackdelar. Kursvalen, möjligheterna och människorna är flera, men samtidigt minskar individens betydelse, då det finns så många elever att ta i beaktande. Vid sidan om elevantalet, är också läxorna i USA mycket fler. Eftersom skoldagarna i en period ser identiska ut i nio veckors tid, leder det till att man får hemuppgifter i fem ämnen, fem gånger i veckan.

Skolåret avslutades med en amerikansk studentfest eller s.k ”Graduation Ceremony”

Stress är något vi ungdomar här i Finland är vana vid, men även i USA syns den starkt i vardagen. När skolorna är stora och elevantalet högt, försvinner individens betydelse. Många känner sig betydelselösa och frustrerade över det låsta skolsystemet som kallt kalkylerar och rangordnar elevernas prestationer i procentandelar. Också föräldrar har uttryckt oro då det gäller barnens välmående och skolsystemets uppbyggnad. De flesta ungdomar lider av en ständig prestationsångest som kan kopplas till den växande mängden psykiskt illamående i landet. Kapitalistiska orättvisor syns då man för att komma in på ett bra universitet behöver goda ekonomiska bidrag hemifrån eller från universitetet i form av stipendium. För att få ett stipendium kräver det att man har goda vitsord. Detta är svårt att nå i en skola som i jämförelse med andra skolor presterar sämre.

Skolans bibliotek – ett ställe för många att studera i lugn och ro under skoldagen. (google)

“Standardized testing”, eller på svenska så kallade nationella prov utgör en viktig del av utvärderingsprocessen. Alla elever i landet rangordnas enligt sina provresultat som sedan skickas till universiteten. Testen utförs av privata företag som tjänar pengar på att skolorna köper testmaterialet. Eleverna testas i olika ämnen men man bortser från den potentiella individuella utvecklingen. I Finland finns det svårighetsnivåer inom matematiken och språken medan i USA är så gott som alla ämnen uppdelade enligt svårighetsgrader. Om man som ung får låga vitsord i proven, blir man automatiskt nedgraderad till lättare lektioner. Detta system är bra för elever som faktiskt har svårigheter, men samtidigt hämmar det inlärningen för sådana som mognar och utvecklas i en lite senare ålder.

På bild ett typiskt klassrum i skolan med heltäckande golvmattor och en amerikansk flagga som hänger ner från väggen

Många av problemen i USA beror på att landets skolsystem är indelat i en privat och offentlig sektor vars prestationer är beroende av kapital. Lärarna får inte de optimala resurser eller den moderna utbildning som krävs för att rikta material till stora klasser effektivt. Ett intressant fenomen är att även om lärarnas position i skolan anses högre än elevernas, är de från samhällets perspektiv inte väldigt respekterade. Lönerna är låga och lockar därmed inte motiverade ambitiösa ledare. Utbildning prioriteras inte särskilt högt i USA och detta syns bland annat i hur liten procent av landets totala bruttonationalprodukt som investeras i utbildningssektorn.

Kompetenta lärare i dagens värld behöver ständigt kunna anpassa sig och söka uppdaterad information. De ska kunna lära ut kunskapen via mångsidiga plattformar och ge elever färdigheter att själva söka information och tänka kritiskt. Det handlar alltså om att ständigt utbilda sig och brinna för det man gör. Om man inte trivs med att undervisa syns det garanterat. Elever blir mindre motiverade att lära sig och utvecklingen långsammare. Det är viktigt att kunna se sig själv i spegeln och ta ansvaret över att upprätthålla kvalitativ undervisning.

Vad borde då göras för att förbättra utbildningsnivån i USA? Det handlar om en hel del saker. I grunden går det ut på att uppdatera det föråldrade låsta skolsystemet och skapa en ny inställning mot läraryrket. Genom att höja på lönerna och svänga på trenderna kan man öka på intresset och konkurrensen, vilket leder till att utbildningsnivån höjs. Genom att följa bland annat skandinaviska utbildningsmodeller och få människor att förstå hur viktigt utbildning är, kan man få flera studerande att stanna kvar i skolan och få den kvalitativa utbildning som krävs för att senare kunna inspirera och motivera följande generationer.

Ett år i det amerikanska skolsystemet kan sammanfattas som lärorikt, annorlunda och aningen skrämmande. Det har definitivt gett mig nya erfarenheter och ett nytt perspektiv som gör att jag ser på världen med nya, mer öppna ögon. Även om kvaliteten på undervisningen i den amerikanska skolan inte var på samma nivå som den här i Finland, gav skolan ett betydelsefullt socialt nätverk att utnyttja. Under årets lopp lärde jag mig att omvandla frustration till motivation och upplyste bland annat elever och personal om det finländska skolsystemet. Jag talade på radion, höll tal och gav bland annat skolans vicerektor enkla råd om hur viktigt det är att efterbehandla prov. Den 12 december ordnade jag även ett “Finland 100 år”- evenemang där jag bad elever i skolan att klä sig i vitt och blått för att fira Finlands självständighet. Som ett tack fick deltagarna bekanta sig lite med Finlands historia och ta en smakbit av Fazers blå.

På bilden (t.v) skolans rektor och (t.h) vice rektor

Från detta livsförändrande äventyr bär jag med mig kunskap, minnen, ett flytande språk, samt en gnutta hopp för framtiden. Vägen till ett bättre skolsystem är lång men genom att utbilda andra människor och väcka internationellt samarbete, kan vi sakta men säkert göra förbättringar och åstadkomma en jämlikare, bättre värld.

Sonja Laitamäki