För några veckor sedan väckte den finska skämttecknaren Ville Ranta uppståndelse i turkiska medier. Han hade ritat en skämtteckning som hånade Turkiets krav på Finland och Sverige att utlämna “terrorister”. Att Turkiets ledning med Erdogan i spetsen tog illa upp var väl väntat, men förvånande var att även finländare ansåg att Ranta hade gått för långt.
När jag läste kommentarerna till en artikel som Ilta-Sanomat skrev om teckningen i fråga, såg jag finländare efter finländare kritiserade Ranta och hans teckning. En person undrade om det lönar sig att provocera Turkiet då landet för tillfället är av stor betydelse för Finland. En annan funderade om skämttecknaren alls har tagit i beaktande sin egen säkerhet. Och en tredje ansåg att vi bör gå med Nato innan vi uttrycker vårt missnöje.
Jag vet inte hur finländarna i allmänhet tänker, men jag befarar att oroligt många i det här landet tänker i samma spår som de här tre personerna. Dels på grund av den kvarlevande finlandiseringen, dels på grund av tendensen till konformitet i vår kultur. I motsats till Sverige där kurderna och vänstern aktivt kritiserar både Turkiet och den svenska regeringen, tiger vi i Finland om Turkiets missdåd och förbjuder kurdiska terroristorganisationers flaggor medan nynazistiska flaggor får vaja fritt.
Vissa kallar det realpolitik, men jag vill påstå att det här är utrikespolitisk opportunism utan någon sorts moralisk ryggrad överhuvudtaget. Denna tystnadenskultur är ett tecken på ett fåfängt och principlöst folk. Att hänga en docka som föreställer Erdogan eller att bränna en koran är inte vad goda människor gör, men att tiga om en grym regim som förnekar ett folkmord där kring en miljon armenier dog, invaderar ett land som utkämpar ett inbördeskrig samt fängslar journalister och oliktänkare kan bara tolkas som undfallenhet av den värsta sorten.
De som kritiserar Turkiet genom att till exempel rita skämtteckningar, skriva insändare eller protestera på gatorna anklagas bland annat för att “sabotera” Natoprocessen och “spela i händerna på putinisterna”. Så hävdar i alla fall Mika Aaltola, märk väl, chef för utrikespolitiska institutet, i en tweet den 24.1. Jag förstår inte riktigt vad han vill säga med det här. Är det inte tillåtet att protestera i en demokrati? Tycker Aaltola, som de tre personerna i Ilta-Sanomats kommentarsfält, att vi borde hålla truten tills Turkiet visar tummen upp?
Vare sig han vill det eller inte är det den perfekta tiden att kritisera Turkiet just nu. Det är nu som såväl finländska som svenska medier är intresserade av Turkiet – det är precis nu som landets brott mot mänskligheten når så många människor som möjligt. Dessutom har vi åsiktsfrihet i både Finland och Sverige och därmed rätten att protestera när vi vill oberoende om det råkar vara “fel tidpunkt”. Det är sannerligen smickrande hur stora påverkningsmöjligheter en enskild skämtteckning verkar ha när det gäller nationers stora utrikespolitiska linjer.
Opportunismen för Finlands del slutar ändå inte med den försiktiga Turkietpolitiken. I samma tweet föreslår Aaltola att Finland eventuellt skulle ha bättre möjligheter att arbeta för ett svenskt Natomedlemskap inifrån militäralliansen. Är inte Sveriges sak vår längre? I början av Natoprocessen var det självklart att de bägge nordiska länderna går hand i hand med i Nato, men till en följd av Turkiets kommentarer om att landet för tillfället endast understöder ett finskt Natomedlemskap har tonen i diskussionen i Finland förändrats radikalt. Kaveria ei jätetä – eller hur var det?
Jag är helt medveten om hur lätt det är att ignorera allt jag har sagt genom att hänvisa till att det råder ett blodigt krig i Europa. Exceptionella tider kräver exceptionella åtgärder kunde man säga, och kanske ett större Nato är ett av dem. Men om man påstår sig försvara demokrati och “västerländska värderingar”, borde vi också få opponera oss mot regimen i Turkiet. Det har hävdats att ett Natomedlemskap skulle betyda slutet på finlandiseringens tidevarv, men för att komma med i militäralliansen låter vi ett annat land pressa oss och styra hur vi tänker i Finland – minsann intressant.
Om det finns något som vi kan lära oss av ursprungsbefolkningar, borde vi lära oss konsten att håna dem som har makten. När jag och mina vänner var till en lokal krog för en tid sedan, kom en främmande typ och satte sig ner vid vårt bord. Han började hota oss och krävde att någon av oss skulle hämta en öl åt honom. Vi hånlog och skrattade åt honom, och precis lika hånfullt borde vi skratta då Erdogan ställer alldeles orimliga krav på Finland och Sverige.
Oliver Heikkinen