Från Argentina som gick från förlust mot Saudiarabien till guld i den galnaste finalen genom tiderna till bushidon som manifesterade sig i Japans ihärdiga försvarsspel och Marockos segerrika kamp mot de iberiska fotbollsjättarna Spanien och Portugal. Nu börjar dammet så småningom lägga sig efter världsmästerskapet i fotboll i Qatar. Hela idrottsspektaklet har varit ett brännhett diskussionsämne i såväl traditionella som sociala medier ända sedan november – och även före det. 

De allra flesta är vid det här laget medvetna om problemen när det gäller VM i Qatar: slavliknande förhållanden för gästarbetare, förtryck av sexuella minoriteter, avsaknaden av en fotbollskultur och så vidare. 

Bojkott har föreslagits som ett sätt att motverka orättvisorna. Att inte se på matcherna är ett sätt att ta ställning, ett sätt att visa sitt missnöje i hopp om förändring. Alla har en möjlighet att påverka hävdas det, och det är exakt vad Fifa vill höra vill jag påstå.

Det jag nyss påstod låter antagligen aningen snedvridet, men låt mig förklara. Om ansvaret att bedöma hur moraliskt det är att ordna VM i Qatar förskjuts till fansen behöver inte större aktörer – såsom först och främst Fifa – fatta svåra beslut eller se sig själv i spegeln.

Att välta den moraliska bördan på individen är typiskt för vårt samhälle. Samma mönster kan vi också lägga märke till vad angår klimatåtgärder. När jag går till butiken uppmanas jag att köpa en vara som är ekologiskt producerad, fair trade och så vidare och så vidare. Genom att köpa den ekologiska produkten kan jag övertyga mig själv om att jag har gjort någon slags miljögärning. Men trots det här kvarstår problemet: Jag fortsätter att konsumera, men nu med gott samvete, och det är precis därför som det är ineffektivt att “rösta med plånboken”. 

Uppmanas vi inte också att ta samma ansvar när det gäller den rådande elbristen? Vi ska se till att elen räcker till genom att släcka lamporna och minska på värmen medan elbolagen fritt får hålla elpriserna på rekordnivåer utan att staten hittills har ingripit. Jag försummar förstås inte helt och hållet uppmaningen att varje människa kan bidra, men att individens ansvar ständigt lyfts fram och betonas i den offentliga diskussionen löser inte så här stora problem.

Fifa kunde från första början ha satt stopp för ökenfotbollen i Doha, men organisationen lät sig övertalas av oljepengar. Länderna kunde ha beslutat att inte delta i turneringen, och landslagen kunde lika bra ha stannat hemma. Inte heller tv-bolagen gjorde något. Men fansen var tvungna att göra ett val mellan att se eller inte se, även om det främst handlade om en obetydlig samvetsfråga för den enskilda tittaren.

Finns det något vi överhuvudtaget kan göra? Förändra systemet. Hur? Genom att rikta vårt missnöje mot de större aktörerna istället för att beskylla fotbollsfansen. Om vi fastnar vid att övervaka om grannen bojkottar eller inte, slipper de som har makten undan. Och undan bör de inte slippa!

Oliver Heikkinen