Det är sen eftermiddag och du har just precis tagit fram datorn för att göra färdigt en skoluppgift. Uppgiften är att skriva en essä om sociala medier. Lätt som en plätt tänker du som ett barn av 2000-talet. 

Du har själv upplevt sociala mediernas framväxt. När du började skolan fick du en Nokia knapptelefon av dina föräldrar. Åh, vad stolt du var över att ha en egen telefon då du gick till skolan i din gula skärmmössa…

Läraren har instruerat klassen om vidare läsning: ett par undersökningar och en kolumn. Du läser anvisningarna och försöker plocka ihop en helhet av alla de informationsfragment som har fastnat i ditt minne så som en utmattad chefredaktör försöker sammanställa veckans anda i en ledare efter alltför många koppar kaffe. 

Du tar itu med essän, skriver om sociala medier med många psykologiska begrepp och teorier, många hänvisningar och citat, många synpunkter, många… Nej, nu måste jag ingripa. Låt mig berätta vad du håller på att göra; du håller på att skriva en essä där du nämner alla möjliga figurer och avhandlingar men skriver inte ett dugg om dig själv.

Vi alla har unika erfarenheter som har format oss till de människor vi är idag. Varför fylla sin essä med vad Freud, Marx, Engels eller Jung tänker? Tänk själv för guds skull. Fyll essän med dig. Spraymåla den med dina färger. 

Stanna upp, hämta andan. Se på din text. Har du återberättat tankar som är redan tänkta? Vilka ideologiska linser projiceras dina åsikter genom? Trots att det är omöjligt att fullständigt kringgå de här frågorna, tror jag ändå att det är nödvändigt att ställa dem för att få fram lite mer av oss själva. 

Du börjar från början. Du erinrar dig om tiden då de sociala medierna var unga – om tiden då också du var rätt så ung. Du minns hur du hade en levande fantasivärld innan du fick en smarttelefon, hur den försvann och ersattes av en cyberrymd. Fantasivärlden ersattes av en annan verklighet som du så småningom kom att spendera mer och mer tid i. 

I den nya essän kommer andras tankar in i bilden först då de tangerar dina. Du skriver en text där du kommenterar dina erfarenheter och tankar med andras tankar – inte tvärtemot. Din nya essä, som utgår från dig själv, kommer att kännas som en pust av frisk vind som vädrar den unkna vinden där alla dina minnen så länge har legat i skymundan. 

Du är den enda resurs som ingen annan har tillgång till. Om du vill ge världen något av betydelse, bjud på dig själv. 

Oliver Heikkinen