För ett par dagar sedan diskuterade journalisten Renaz Ebrahimi och astronomen Esko Valtaoja om woke- och cancelkultur i Marja Sannikkas tv-program. Målet med diskussionen var att komma på sätt att bekämpa diskriminering, men diskussionen spårade ur och det blev klart att parterna inte alls kunde komma överens om lösningarna, vilket är smått förundransvärt med tanke på att båda parterna hade samma mål; en mer jämlik, tolerant och allmänt bättre värld.
Det som fick diskussionen att på riktigt flamma upp var Valtaojas yttrande av ordet neger. Han använde ordet för att demonstrera sitt argument om att vi inte borde fästa vår uppmärksamhet vid enskilda ord, utan att vi istället borde se i vilken kontext de används. Han använde ordet då han citerade en riksdagsledamots uttalande och i samband med det nämnde Pippi Långstrumps pappa, negerkungen. Att han använde ordet kan diskuteras. Var det överhuvudtaget nödvändigt för att demonstrera argumentet? Gjorde han det bara för att provocera?
Ebrahimis reaktion var hysteri och ett försök att göra sig till ett offer. Inte enligt mig den bästa strategin då man vill argumentera för sin sak. Hon svarade Valtaoja på följande vis:
“On super järkyttävää, että minä olen tilanteessa, jossa valkoinen ihminen ruskean ihmisen vieressä, kaksi kertaa käyttää n-sanaa ihan tahallaan. Tämä on todella epämukava, todella epäsensitiivinen ja turvaton tila tällä hetkellä. On tosi ikävä, että olen tässä tilanteessa ja joudun tähän keskusteluun tällä tavalla, mutta tämä on juuri se ongelman ydin, että vähätellään jatkuvasti niitä ihmisiä, joita vähätellään ja sorretaan, ja sen takia emme pääse näissä keskusteluissa koskaan eteenpäin. Koska sinulla on epämukava olla, koska sinä et halua ottaa vastuuta, koska sinä et halua muokata tapojasi tehdä asioita, koska etuoikeutettuna ihmisenä sinä olet todennäköisesti saanut tehdä asioita ilman, että sinä joudut vastuuseen niistä.” – (Min egen transkribering av Ebrahims svar.)
Diskussionen fortsatte med att parterna lyfte fram sina egna synpunkter, utan att nå konsensus om någonting – ingendera kunde förstå den andras synpunkt. Därför tänker jag nu övergå till utomståendes och mina tankar kring den här diskussionen. Jag tror att vi når fler insikter på detta vis.
Utgående från diskussionerna som har pågått i olika tidningars kommentarsfält, på twitter och olika nätforum har jag uppfattat att folkets stöd tillfaller Valtaoja, även om också han har fått mycket kritik för sitt ordval. Diskussionen på nätet har varit nästan lika polariserad som själva debatten. En del valde sida; hon har rätt, han har fel och vice versa medan andra var oroliga över parternas oförmåga att hitta en gemensam grund.
Ebrahimis uppträdande var enligt min uppfattning löjligt. Innan hon greps av hysteri var hennes argument sakliga och genomtänkta, men efter att Valtaoja lyfte fram sitt exempel på varför kontexten är avgörande, började hon göra bort sig. Hon hade tagit Valtaojas yttrande som ett personligt angrepp mot henne, vilket det inte var. Hon började med att reducera personen Valtaoja till en människogrupp utgående från hans utseende och fortsatte dessutom med att bagatellisera hans välgörenhetsverksamhet. Detta börjar låta som ett riktigt personligt angrepp.
I den fortsatta diskussionen hävdade Ebrahimi att det är nödvändigt att skilja på människor enligt hudfärg, religion osv. för att kunna skapa en mer jämlik värld. Hon ansåg att vissa folkgrupper, till exempel vita i hennes fall, borde tiga då en annan grupp av människor diskuterar vissa frågor. Detta brukar kallas för identitetspolitik. Frågan är; kan kategorisering leda till jämlikhet? Jag har svårt att tro det. Hur skapar vi ett mer tolerant och jämlikt samhälle genom att behandla människor olika?
Även om debatten för Ebrahimis del inte slutade på det mest tillfredsställande sättet, är det viktigt att vi också tar i beaktande de argument som hon framförde. Kanske de vita, svarta, bruna och gula, männen och kvinnorna, hundarna och katterna och alla andra privilegierade inte kan förstå hur det är att vara i den förtrycktas position. Det kan, skämt åsido, vara sant. Kanske vi faktiskt är blinda för det. Det låter som något godtyckligt. Därför anser jag att det är oerhört viktigt att vi diskuterar om precis detta fenomen. Vi får inte anta att vi vet. Vi måste diskutera, vi måste utreda.
Avslutningsvis måste jag konstatera att ämnet som jag har framfört i denna text är komplext. Det finns inga enkla lösningar. Men politisk korrekthet är, vad jag anser, ingen hållbar lösning – även om jag förstår att de flesta som förespråkar tanken inte menar att vi ska följa den ortodoxt. Den bästa lösningen som jag har att komma med vill jag presentera med hjälp av två insiktsfulla citat av den slovenske filosofen Slavoj Žižek, vars ord enligt mig innehåller mer än en gnutta sanning:
“Let’s take racist jokes. Yes, they function in a racist way, but for me the true overcoming of racism is not that you prohibit racist jokes, but that you establish such a change of atmosphere that you can tell exactly the same jokes without appearing racist. When you are in a true relationship of equality and respect, dirty jokes, even gently racist jokes, done in a non-racist way by including yourself in them, are incredible icebreakers.”
“Political correctness is a desperate reaction. They know that they can’t solve the real problem so they escape into controlling the way we speak about it.” (Min transkribering)
P.S. Jag uppmanar någon att ifrågasätta mina uppfattningar skonsamt eller våldsamt, helt hur denne behagar. Jag skulle uppskatta det.
Oliver Heikkinen
Källor:
Big Think (23.11.2021)