I min vardag får jag ibland höra yttranden som: “jag hatar finska” eller “finska är ett fult språk”. Som tvåspråkig gör detta ont i hjärtat; det känns som halva jag dör på insidan. Detta fenomen har jag lagt märke till i min hemkommun Raseborg. Men varför råder ett sådant språkklimat i Raseborg? Och varför har ungdomar så negativ attityd till finskan?

Jag har rätt snabbt kommit till slutsatsen att vår finskundervisning är en betydande orsak till att de svenskspråkiga ungdomarna förhåller sig negativa till det andra inhemska språket. Jag tror att finskundervisningens största problem är att den är föråldrad och alltför koncentrerad på grammatik. Dessa problem får unga att ogilla ämnet i skolan och i vissa fall också att leva i en anglo-svensk bubbla. Det som jag kallar för “en anglo-svensk bubbla” är ett tillstånd då finlandssvenskar enbart träffar på engelska och svenska i sin vardag, och endast konsumerar media och underhållning på engelska och svenska. Detta resulterar i att deras kunskaper i finska språket och övriga landets kultur förblir bristfälliga.

Framför allt i gymnasiet har jag lagt märke till att många har ett bristfälligt kunnande i det finska språket. Det finns studerande som knappt kan säga lätta vardagliga fraser på finska. Flera svenskspråkiga gymnasister talar bättre engelska än finska. Jag tycker att det är synd, eftersom de blir utanför en stor del av Finlands kulturliv. 

Vi måste göra förändringar i finskundervisningen. Man borde prioritera förmågan att kommunicera i tal. Om eleverna och studerandena kan kommunicera i tal, tror jag att de kan kan lära sig språket mycket mera effektivt och med mycket färre Burana.

Jag är fullt medveten om att jag inte är opartisk i denna fråga. Jag har lärt mig båda språken sida vid sida medan jag växt upp, och därmed orsakar finskundervisningen inte lika mycket huvudvärk för mig som för de som vuxit upp i en svensk miljö. Men jag vill inte lägga mina egna upplevelser som grunden för mitt argument, utan jag vill i stället betona hela det sociala klimatet i Raseborg.

En annan sak som jag tycker är förvirrande är den nästan obefintliga kontakten mellan svensk- och finskspråkiga skolor. I grundskolan deltog jag i en – i exakt en enda – temadag med elever från den finska skolan. Jag tror knappast att denna barriär mellan svensk- och finskspråkiga skolor hjälper situationen. Vi behöver mera kontakt över språkgränserna redan i barndomen och inte först då när arbetslivet börjar.

Jag vill ändå inte göra finskundervisningen till hela problemets syndabock. Bakom allting ligger troligtvis det sociala klimatet i Svenskfinland och jag vågar påstå att det ännu finns kvar vissa arv från språkstriderna som än i dag reflekteras i vår ankdamm. Även om denna språkgräns har börjat luckras upp, känns de finskspråkiga fortfarande som skuggor på andra sidan av åsen – om vi då befinner oss i Karis.

Det som gör mig glad är att svenskspråkiga ungdomar utanför skolan gärna talar finska med en finskspråkig om de träffar en. Detta är ett tecken på att språkklimatet kan förbättras. Jag tror att vi kan få ett mycket mer äkta och pluralistiskt klimat i vår kommun med bara några få men viktiga förändringar. Förutsett att vi vill sträva efter ett sådant.

Oliver Heikkinen