Ibland när jag är sysslolös, eller för att inte ljuga prokrastinerar, så får jag en snilleblixt; en idé för en berättelse. En brinnande iver att skriva genomsyrar mig. Jag har redan klart för mig vad berättelsen kommer att handla om, hurdana karaktärerna är och berättelsens poäng. Jag plockar fram datorn, öppnar ett nytt dokument och sedan sticker det till. Språket. Finska eller svenska, tölpgalning eller Gustav III.

Jag sitter och tänker i mitt stilla sinne på vilket språk jag ska välja. Den tidigare ivern att skriva sönderfaller inom bara några sekunder under denna inre kamp. Och när jag slutligen är övertygad om att det ena språket lämpar sig bättre för just den här berättelsen så märker jag efter ett stycke att jag kanske ändå valt fel språk.

Någon skulle säkert föreslå: “skriv på ditt känslospråk”. Vilket i sig är en bra poäng, men om jag väljer den strategin så stöter jag på ett till problem – de här språken är kopplade till olika känslor och situationer. Svenskan är exempelvis kopplad till kärlek, naturen och till det som är större än livet. Finskan är däremot kopplad till groteskhet, teknik och det kulturella. Alla olika kategorier orkar jag inte lista, men ni förstår vad jag menar.

Jag kan ju heller inte blanda språken. Eller jag kan, men då skulle bara finlandssvenskar förstå vad jag vill säga. Eller mer exakt, bara tvåspråkiga finlandssvenskar. Men det förhindrar ju förstås inte mig från att blanda språken. Och därför tänker jag ta mig friheten att skriva denna poesi på båda språken.

Oi Jasmine,
Silmäsi påminner om solen,
gylfen skulle nog spänna vähemmästäkin. 

Oi Jasmine,
Om du var täällä vieressä,
och inte bara television automainoksessa.

Oi Jasmine,
Haluan näyttää sinulle skärgården,
siellä voisit ottaa aurinkoa på segelbåten.

En sofistikerad finlandssvensk man