Blir det någon fest? Vad har du tänkt göra i höst? Har du studieplats redan? Har du fått sommarjobb redan? Det här är frågor som jag, en nybliven student, får höra flera gånger i veckan. Vilket annat år som helst skulle jag antagligen ha kunnat svara utan större problem, men i år är mitt liv osäkert. Vad ska jag göra nu?

Jag hade hela mitt år planerat redan förra hösten. Det var meningen att jag skulle skriva studenten i vanlig ordning, ta ungefär en månad ledigt och sedan börja jobba efter påsk. Jag skulle jobba i princip hela sommaren och spara in pengar tills jag skulle åka utomlands i höst. Jag svarade gärna på frågorna som ställdes och var rätt optimistisk. Nu när någon frågar mig vad jag ska göra börjar jag med “jag vet inte riktigt”. Jag är anmäld till en folkhögskola utomlands, men vem vet om det går som planerat. Kanske kommer en andra våg av covid-19 och gränserna stängs så att jag inte får åka. Vad gör jag då?

Varje dag undrar jag hur mitt liv kommer att se ut. Ingen i hela världen vet hur denna kris kommer att lösas eller vilken effekt den kommer att ha på vår värld. Det finns många olika sätt att förhålla sig till den och många sätt att försöka hålla humöret uppe, men när man hört “du är inte ensam”, “det skulle kunna vara värre”, “vi påverkas alla på olika sätt” då börjar orden kännas tomma.  Det finns den möjligheten att vår värld kommer att bli starkare då denna kris är över. Kanske alla sjukdomar kommer ha det svårare att sprida sig då alla börjar tvätta händerna. Kanske det kommer leda till nya och större innovationer, uppfinningar som förändrar världen. Det lönar sig säkert att försöka ha en positiv inställning, men det är svårt. Allting känns som den vinter vi har haft. Lång, våt, ensam och grå.

Vi vill alla att det här ska gå över. Vi vill återgå till det liv vi hade. Vi vill ha våra studentkalas och konfirmationer, filmkvällar med vännerna och alla möjliga andra evenemang. Tids nog kommer det nog att bli så också. Många av de starkaste pandemierna har varat ett år eller flera, men livet har ändå återgått till det normala. Om fem eller tio år kommer det att vara bättre. Då kan vi igen fira och festa. Tills dess är det helt okej att vara besviken. Det är okej att vara osäker. Livet brukar trots alla motgångar gå vidare.

Inkommande lördag skulle ha varit min studentdimission. Jag har tid bokat till frisören och de tulpaner som min mamma odlat för min studentfest blommar som vackrast just nu. Det är lätt att fastna i negativa tankar och stämningar, men titta ut genom fönstret. Det är vår. Våren representerar ofta pånyttfödelse, och det känns som att efter en lång, våt höst-vinter (vad man nu vill kalla den), som att livet återvänder. Trots att det inte blir någon dimission på lördag tänker jag inte vara deppig. Det är fortfarande min dag. Jag är fortfarande student. Jag tänker gå till frisören och jag tänker klä upp mig lite. Jag och min familj firar lite tillsammans och tar lite bilder.  Allting kommer att bli okej igen. Det är vår igen. 

Karin Westerlund