Under snart tre år har jag varit med om en berg-och-dalbana i form av skolarbete och jag har också förändrats som person. När jag på våren 2017 satt framför en skärm och skulle ansöka till skolan jag ville till efter grundskolan, visste jag egentligen inte vad kombistudier innebar. Jag var inte medveten om arbetet som krävdes för att det skulle lyckas, inte mentalt förberedd på stressen och ångesten inför de slutliga proven och verkligen inte säker på yrkesutbildningen jag sökte till. Min inställning var nonchalant och stoisk, men främst var den självsäker. För mig betydde kombistudierna en ny start, inte minst genom byte av miljö och nya kunskaper, men också när det kom till boplats. Axxell Pargas har ett internatboende för elever, speciellt ämnat för de elever som kommer längre ifrån. Jag visste att ifall jag blev antagen, skulle jag också få en plats på internatet eftersom jag kom från Hangö och inte hade möjlighet att pendla varje dag. En skolresa på mer än tre timmar åt ett håll är nämligen inte hållbart i längden.
Under den är så kallade resan har jag upplevt att ingen riktigt verkat veta vad som krävs av mig eller vad jag behöver göra på vilken skola, och därför självständigt lagt upp vad jag ska göra. Jag har övervägt om det alls är värt det och vad jag får ut av det hela, men jag har också haft som drivkraft att jag efteråt förhoppningsvis kan säga att jag nog klarade det.
Det första året tog jag med storm eftersom nivån på yrkesutbildningen var grundläggande och de få gymnasiekurser jag tog under det året inte gjorde så mycket i form av stress eller svårighetsgrad. Jag tog det här året utan förebyggande åtgärder, så att säga, både för att jag inte tänkt igenom hur mycket arbete som krävs för att skriva studenten på den nivå jag som otroligt självkritisk människa kräver och för att jag var lat.
Under det andra året hade jag betydligt fler gymnasieperioder och det började gå upp ett ljus för mig hur mycket tid jag faktiskt borde lägga ner på den här sidan av mina studier. Före det här antog jag bara att det att jag fått mer än bra betyg i grundskolan utan egna insatser skulle räcka. Ändå tog jag mig inte i kragen och började förbereda mig, utan fortsatte i samma takt och gjorde det jag fick i läxa i princip samt läste inför proven. Visst presterade jag och åstadkom bra vitsord i de uppgifterna eller proven jag fick, men vad jag behöver kunna i sin helhet inför studentproven vet jag inte ännu heller.
Nu under tredje året har jag gått igenom allt material snabbt genom att läsa rubriker, kollat innehållsförteckningar och repeterat det jag redan haft i kursform. När jag skriver det här är det ungefär två månader till första skrivningen och pressen och stressen för ifall jag gjort och gör tillräckligt är ofta påtryckande. En som står mig nära fortsätter insistera att proven inte är något att oroa sig för och att jag klarar dem utan problem, men det kan ingen veta säkert så här på förhand. Jag borde inte jämföra mig med de bästa eleverna överhuvudtaget, främst för att de haft mer tid att sätta på de här proven, fler kurser och mindre egenarbete. Ändå gör jag det. Ändå vill jag nå dit, även om det är idiotiskt och självdestruktivt.
Jag försöker övergå till att ha som mål att klara studenten, inte nå topp 10. Med ett nytt år, klyschigt som det är, tänker jag vara mer barmhärtig mot mig själv. Det gäller inte bara studierna utan också alla andra aspekter av mitt liv som nybliven vuxen. Som person har jag hanterat motgångar genom att göra fysiskt arbete och sysselsätta mig för att ha något annat att fokusera på än det negativa. Istället borde jag ta misslyckanden och misstag som lärdomar. Jag skulle annars säga att jag håller tummarna för en lyckad studentexamen, men vad hjälper det att hoppas när det är jag som tar mig dit. Och lyckas jag inte, vet jag iallafall att jag gjort mitt bästa.
Freja Åberg