mintpressnews.com via Bing (CC)

Det har gått två månader sedan arméns första offensiv. I dagens Burma, officiellt Myanmar, finns det en halv miljon människor som tillhör den muslimska folkgruppen rohingyafolket. De var förr betydligt fler.

Den 26 september kom Amnesty International ut med en rapport om att mer än 480 000 rohingyer har sökt sig till Bangladesh sedan slutet av augusti. Rohingyafolket har en lång historia av konflikter med den buddhistiska majoritetsbefolkningen. Myanmars regering menar att rohingyerna är illegala invandrare från Bangladesh, trots att folket har bott i Myanmar i flera generationer. Rohingyerna är isolerade från resten av befolkningen, de får inte resa runt fritt och de har väldigt begränsat med hälsovård, skolgång och jobbmöjligheter.

Hur kan en folkgrupp bli hatad till denna grad? Vilka handlingar måste man utföra för att få en hel stat emot sig? Enligt människorättsaktivister är svaret simpelt, rasism. Rohingyerna har en måltavla på ryggen, de har en annan religion och har avvikande utseende. FN kallar det som sker i Myanmar för “ett skolboksexempel på etnisk rensning”.

Myanmars regering har dödat minst 400 rohingyer, troligen är siffran mycket högre. Vilka är regeringens orsaker till dessa mord? Offren var “terrorister”, säger man. Hundratals har dött längs vägen till friheten, till Bangladesh. Minst 288 byar har bränts på två månader, massakrer och massvåldtäkter är vardag för rohingyerna. Epidemier som kolera sprider sig i de överfulla flyktinglägren.

EU kan komma att frysa sina kontakter med Myanmars högsta militära ledare på grund av behandlingen av rohingyafolket. Även ytterligare åtgärder kan vidtas, beroende på utvecklingen.

FN har bett om motsvarande 415 miljoner euro av sina medlemsländer för att kunna möta de mest akuta behoven. Även enskilda individer kan donera till bl.a Röda Korset för att hjälpa minoriteten på ett eller annat sätt.

Det här händer nu – medan du läser denna text. Byar eldas upp fortfarande, våldtäkterna fortsätter och 15 000 rohingyer står vid Bangladeshs gräns, längtar efter att få komma över den. Detta är verkligheten i Myanmar.

DYKT Mohigan/Flickr, CC

Rebecca Adolfsson