Jag kommer ihåg kvällen då jag ansökte om utbytesår som om den var igår. Jag var så glad för att jag äntligen fick ansöka om det som jag hade väntat på i flera år. Jag kommer ihåg när mamma berättade för mig om att man snart kunde börja ansöka, jag ville att tiden skulle gå så fort – jag ville göra det direkt, det fanns ingen ork att vänta.

Efter den kvällen har allting varit en berg-och-dal-bana; den ena dagen har jag varit så glad för denna möjlighet och nästa dag har jag haft ångest som tyngt mina axlar för att jag inte vetat om jag kommer klara av det. Vara borta från sina vänner, sin familj, sitt liv i ett helt år! Det låter helt galet, vem gör sådant frivilligt frågar jag mig ibland, vem? Men jag har fått svaret, alla som har möjlighet gör det, för det är inte en möjlighet man slänger bort; men tar man inte ett utbytesår i min ålder så kan man åka då man är äldre. Man lär sig så otroligt mycket, växer som person och får kontakter utanför sitt land.

Ändå är det alltid en del av mig som är rädd, så otroligt rädd – inte vet jag vad som kommer hända. Det handlar om nya miljöer, nya människor och ny kultur. Det är som en helt ny värld.

Som tur för mig är Tyskland inte helt okänt då jag har släktingar i Tyskland som jag regelbundet hälsar på. Jag har turen att förstå språket så bra att jag slipper perioden då man inte förstår 80% av vad som händer omkring sig, ändå tycker jag skolan är svår och jag har varit riktigt utmattad de senaste två veckorna då koncentrationsnivån är betydligt högre än normalt.

Skolan jag går på är en väldigt stor skola med 1200 elever, alltså 1081 elever fler än i Karis-Billnäs gymnasium. Jag menar inte är det ju så stor skillnad, eller? Skämt åsido, det har nog varit en stor förändring och mycket nytt att vänja sig vid. Jag har hittills fått en positiv bild av skolan men jag antar att det är precis som alla andra skolor, den har också sina dåliga sidor, i detta fall finns det för få klassrum så det står baracker på skolgården som används som klassrum och bildkonst- och musiksalen delas med gymnasiet bredvid. Skolan är så stor att det blir problematiskt för mig att hitta klassrum eftersom jag är van vid lilla Karis-Billnäs gymnasium.

Det som jag tror kommer vara svårast för mig är att man ”niar” och säger ”Herrn” och ”Frau” samt ett efternamn. Inte blir det ju lättare när många lärare heter något väldigt tyskt. Så länge läraren heter Schmidt eller Müller går det ju bra, men blir det något mera komplicerat så går det in genom ena örat och ut genom det andra. Dessutom är provskrivningstiden fyra till sex timmar, vilket är mycket längre än i Finland. Jag tycker det låter lite väl mycket men kanske jag nu lär mig ta vara på tiden tills jag är tillbaka i de finska provveckorna.

Många utmaningar och många chanser har jag framför mig och mitt år har bara just börjat. Jag ser verkligen framemot mitt år i Tyskland även om det redan finns stunder av svag hemlängtan men som tur är teknologin så väl utvecklad att kontakt till Finland inte är ett problem.

Text: Johanna Terlinden