Slutscenen på Graceland
I september 2015 ordnades audition för Kulturhuset Karelias andra storsatsning efter “Schacki” (2014) Men vad går egentligen en sådan produktion ut på? I grund och botten går det att kateogorisera hela processen i 10 delar.
Observera att processerna är mycket varierande gällande olika produktioner
- Audition – teaterintresserade samlas på utsatt plats och tid för att visa vad de går för, både si mindre grupper och individuellt. Producent, regissör, koreograf, fotograf och manusförfattare är på plats.
- Död tid – livet går vidare men en sitter och väntar på ett mail som ska säga en när och var nästa träff blir av. En brinner för att få reda på om och vilken roll en får. Mailet kommer aldrig.
- Förväntansfullt – ett workshop-veckoslut ordnades för alla, med dans och sång och genomgång av hela manuset. Vi får även sitta i trappan på Karelia och se på Henrik “Elvis” Åberg. Alla väntar på att få veta vilken karaktär vi ska impersonifiera och spänningen gör luften tung. Rollerna nämns bara sådär, i förbifarten, någon kan vara missnöjd, små ändringar kan göras, men i det stora hela är det regissörens bestämmelser som gäller.
Anna Malmberg & Sofia Kruskopf inför Elvisstatyn
- Enstaka övningar – så småningom börjar vissa scener övas, till en början är så gott som hela ensemblen på plats, men efterhand läggs en schematisk övningslista upp, som splittrar ensemblen i mindre grupper, trion eller par utgående från scenerna.
- Fler enstaka övningar – detta är största delen av processen: individuellt arbete tillsammans med regissör, koroeograf och musikansvarig (och i detta fall även författare till manuset.)
- Efter jullovet: nu börjar det verkliga, rent uttalade, skitjobbet. Dagarna blir längre,scenarbetet blir intensivare, detaljer blir bearbetade. Bandet från Lärkkulla blir nu “riktigt på riktigt” invigda i projektet.
- Under sportlovet: kunde vi lika gärna inrätta ett läger – det blir närmast “Karelia: dygnet runt”. Ensemblen lever på mikromat och kaffe – ledsamt nog minus mikrovågsugnen. Efter ungefär två veckor får vi dock en mikrovågsugn att värma den enda ordentliga, fasta födan för hela dagen i. Yle Radio Vega kommer på besök, tidigt på morgonen, varför mina motspelare Alfons Grönqvist, Alicia Jalava, kapellmästare Yones Wilson och jag sömndruckna infinner oss på teaterhuset för att utföra en liten intervju och ett smakprov på det sångmässiga. Till mitt förtret tas även bilder – vilket jag, enligt mitt klädval som bestod av en överstor tröja och lösa tygbyxor, inte alls hade varit beredd på.
- Press – Efterhand att premiären de facto närmar sig blir dagarna allt intensivare. Scenografen börjar fundera på det utseendemässiga. Scenkläderna väljs ut ur Ringens garderob i Tryckeriteaterns källare. Tiden börjar rinna ut och mycket är ännu oklart. En trailerfilm blir filmad, alla ropar olika saker, det är för många kockar i smeten och frustrationen hos alla delaktiga växer. De första genomgångarna kommer bättre sent än aldrig…
- Finslipning – De sista dagarna innan premiären finsipas saker och ting ännu så gott det går. En verklig helhet växer äntligen fram, regissören Seija Metsärinne lägger till detaljer så sent som dagen före premiären, men det är inget större problem. (Jag håller en liten sminkkurs och blir uppmanad att i nästa produktion helt och hållet ta hand om det kosmetiska.)
- Premiären: förlöper inte helt smärtfritt, de flesta är mycket nervösa och det gör oss lite klantigare än vanligt. Glas ramlar, bordukkar river ner behållare, trumpinnar försvinner i mörkret, någon glömmer en replik eller två… men publiken är begeistrad och efteråt firas det med rosor, Pommac, lådvis pizza och godis.
Protest
Under föreställningarna råder det disciplin men det är aldrig dödstyst bakom scenen, vi begår misstag och skolföreställningarna blir en riktig utmaning. Det kändes inte riktigt som att vi alltid fick den respons av skolpubliken som hade varit önskvärd, och det utlöste känslor av frustration bland ensemblen.
Under processen har jag hittat många nya bekantskaper och fått än en oförglömlig erfarenhet för livet samt haft gränslöst roligt, och då spelar de små skönhetsfelen absolut ingen roll.
Text: Jessica Tunn
Bild: Chris Senn