Lamporna släcks, publiken tystnar i ett kollektivt “shhh”-ljud, och jag ser över till andra sidan där Alicia Jalava står och nickar till mig. Vi ger varandra ett tummen upp-tecken och hon stiger långsamt ut på scenen i det blåaktiga ljuset. Nu kör vi igång. Det är det här vi har jobbat för.
Då jag var liten älskade jag att klä ut mig och jag kommer väl ihåg den enorma antika träkistan vi hade stående i övrevåningen i mitt finska barndomshem. Då var det en rolig grej, jag klädde ut mig för att komma bort från vardagens allvar som redan präglade mig i riktigt unga år, senare blev utklädandet, visserligen i en annan form, ett sätt att finna mig själv.
De senaste åren har jag sysslat mycket med både sång och teater, vilket är en mycket bra kombination i.o.m. samma regler för scennärvaro, hållning och användning av röst och andning i ganska hög grand gäller för båda. Inte konstigt att jag rätt som det var plötsligt deltog i en audition för musikalen Schacki hösten 2014. Jag blev den yngsta i ensemblen, och en helt ny värld öppnades för mig.
Det härligaste med att hitta något man brinner för är att man hittar människor som är på samma sida i livet som man själv, människor som förstår en, människor som ger en samma energi som man ger dem. Människor med samma sorts galenskap som man själv. För mig blev teatern och musiken en livräddare. Min barndom präglades delvis av våldsamhet och mobbning, delvis ensamhet och följande depression. Musiken i första hand och senare teatern gav mig känslan av att även jag har en plats här i livet och en känsla av samhörighet med någon.
Jag har aldrig förstått mig på folk som inte vill lägga lite extra tid på dessa hobbyer för att de inte orkar eller har tid. Enligt ett sådant resonemang skulle jag aldrig “ha tid”. 24 timmar under ett dygn räcker ingen vart för mig. Å andra sidan är jag alltid stressad och mitt liv kretsar rätt så mycket kring att få vardagen, kreativiteten och mitt eget psykiska och fysiska välmående att gå ihop.
Så med andra ord: ja, att hålla på med teater är stressigt, och tidskrävande. Under sportlovet 2016 som involverad i musikalen Hemlis, även den en produktion av Kulturhuset Karelia, befann jag mig nästan varje dag på teaterhuset i 10-14 timmar. Ett tag var stressen och spänningen ytterst påtaglig inom ensemblen, och det är i efterhand ganska förståeligt. När teatern upptar mer eller mindre 10 timmar av ens dygn är det lätt att glömma varför man egentligen gör det. För glädjens skull. Som tur är fick vi fort upp den positiva känslan igen och när premiären närmade sig fanns endast en glädjespräckt nervositet i luften. Det är viktigt att komma ihåg att hobbyn ger mer än den tar: tiden man lägger på arbetet för ett projekt av vilken storlek som helst är verkligt välinvesterad, bl.a. i form av vänner för livet, en massa skratt och nyttiga livserfarenheter skolan aldrig skulle kunna ge.
Text: Jessica Tunn