Ett par tvillingbröder och en mor som tvingas ge bort den ena. Det var allt jag visste om musikalen Blodsbröder när jag öppnade dörren till Tryckeriteatern i Karis.

Har ni hört om vidskepelsen “lägg inte nya skor på bordet”? Enligt gammal skrock betyder det olycka och det är just det som sker i musikalen Blodsbröder som hade sin sista föreställning 13.2. Denna vidskepelse visar sig till och med ha en större och djupare mening än vad man först tror.

Hjärtskärande berättelse

Berättelsen som är skriven av Willy Russell utspelar sig i London under tidigt 1900-tal och handlar om tvillingparet Mickey(Martin Paul) och Eddie(Maximilian Björkstam) som skiljs åt efter födseln . Deras mor(Annika Gustafsson) är en ensamförsörjande kvinna som på grund av fattigdom tvingas ge bort den ena tvillingen till sin förmögna arbetsgivare Mrs Lyons(Patricia Korenius). Tvillingarnas uppväxt blir som natt och dag där Eddie får leva ett rikt och bekymmerslöst liv med en ljus framtid och en bra utbildning, medan Mickey, den fattigare tvillingen är glad för det lilla han har. Detta leder in på temat klasskillnader som tydligt visas upp i pjäsen, bland annat hur olika de två familjerna behandlas av lagens långa arm.

Vid sju-års ålder träffas tvillingarna av en slump och märker att de är födda på samma dag. De bestämmer sig då för att skapa ett evigt vänskapsband som blodsbröder.

En skönsjungande familj

Både Paul och Björkstam visar upp mångsidighet och flexibilitet när de kan ändra ålder från sju år till vuxen på några timmar. Men det verkar som att duon fastnar för länge i sina barnroller och står beteendemässigt över tonåren för att snabbt övergå till vuxenliv.

Trots de duktiga brödernas lika betydande roller så lägger både karaktären Mickey och hans rolltagare sin bror onödigt mycket i skuggan. Men utöver detta kan man bara imponeras av deras insatser och man måste nog säga att mer samspelta bröder får man söka efter.

Även sångmässigt visar bröderna upp stor talang, för att inte prata om deras mor. Gustafsson hörs nämligen inte sjunga en enda falsk ton under hela föreställningen och smälter otroligt väl in i sin roll.

Sångerna är inte många men återkommer på väldigt passande ställen under musikalens gång. En betydelsefull bidragande faktor till den laddade stämningen är uppsättningens band som spelar live under varje föreställning. Under ledning av allas vår Teddy Granroth bjuder det fyramannabandet på proffsig bakgrundsunderhållning.

Betydande röd tråd

För att hålla ihop historien och gå några genvägar har pjäsen användning av sina fyra berättare; Dan Idman, Mirjam Ekelund, Jenny Eliasson och Anna-Kajsa Edström som skickligt har vävts in i berättelsen likt en tråd lika röd som deras kostymer. Berättarna assisterar skådespelarna på scenen och byter ofta roller genom enkla men smarta medel. Deras roller blir kompletta genom deras återkommande sånger, ljudeffekter och berättelser i rimform.

Kulisserna och användningen av scenen samt läktaren är ett smart drag. Speciellt ljussättningen skapar variation i miljöerna och resulterar i imponerande effekter.

Olyckligt slut

De röda skorna talar för sig. En olycka är på väg. Tvillingarna blir ovetande kära i samma flicka(Emilia Gustafsson) och får till slut olyckligt reda på det samtidigt som svartsjuka föds. Tvillingarna föddes på samma dag och dog på samma dag och de visste om sitt släktskap endast några få minuter innan skotten avlossades.

När jag lämnar Tryckeriteatern har jag fortfarande gåshud på armarna och låtarna från föreställningen sitter kvar i huvudet ännu i skrivande stund.

Text & bild: Nicolina Nynäs