Mycket fakta kan man lära sig genom att slå upp på internet, se bilder eller läsa nyheter. I takt med att man tar in information skapar man sin egen uppfattning, men man kan aldrig förstå hur det verkligen ligger till innan man upplever det själv. Dagarna i Sydafrika var lärorika och annorlunda jämfört med våra vardagar här hemma i Finland. Vi visste att det var ett land där jämlikheten var långt ifrån det vi var vana vid, men vi hade ingen aning om verkligheten innan vi faktiskt steg ut från flygplanet på sydafrikansk mark och tog bussen vidare. Det var en annan miljö och vi noterade hur apartheidtiden har lämnat djupa, tydliga spår i landet och dess invånare.
Datasalen i Ikamvalesiszwe Combined School. Bild: Jonathan Terlinden
I början av maj 2015 åkte åtta studerande från Karis-Billnäs gymnasium till Afrikas sydspets. Med oss hade vi fyra studerande från Karjaan Lukio och fyra elever från Karjaan Yhteiskoulu, samt tre lärare.
Under vår nio dagar långa vistelse i Sydafrika hann vi med ett mycket varierande och inspirerande program; vi besökte våra vänskolor där vi beblandade oss med eleverna, deltog i deras lektioner, och var på ett två dagar långt läger med utvalda elever ur skolorna där temat var gemenskap och samarbete. Vi lyssnade på flera föreläsningar och deltog i diskussioner, samt fick guidade rundturer i bland annat Grahamstown, där vi också bodde. Den sista dagen fick vi som en mycket trevlig överraskning åka på safari. Våra vänskolor var townshipskolor, och för kontrastens skull fick vi även besöka en privatskola samt ett uppskattat universitet.
Allmän eller privat skola? Skillnaderna är enorma.
Karis-Billnäs gymnasiums vänskola Ikamwalesizwe Combined School, en townshipskola som låg belägen utanför badorten Kenton-on-sea, besökte vi tre av dagarna. De första intrycken vi fick när vi gick in i Ikamwalesizwe Combined School var många, och de slog emot som en vägg sekunden vi gick in genom portarna. Det var trångt, eleverna var många och i olika åldrar, det var högljutt. Eleverna var till en början blyga, men såg på oss med stora ögon av nyfikenhet. Vi fick beskåda ett välkomnande vi aldrig skulle ha kunnat vänta oss. Samtliga elever (över 900) bjöd på sång och dans där alla deltog aktivt. Vi hade fått höra att vi kunde vänta oss sång, då det är en stor del av den sydafrikanska kulturen, men vi hade inte väntat oss att så många elever tillsammans skulle ge en konsert alla Finlands professionella körer kunde vara stolta över. Vi deltog i olika lektioner, bland annat geografi, xshosa (som är ett officiellt språk), och historia. Elevantalet i klasserna var mycket större än vad vi är vana vid, och kunskapen bland både elever och lärare var inte alltid till 100% vattentät. Glädje var något som eleverna hade i överflöd, både i klassen och utanför, och det tog inte länge innan de visade sina goda sociala kunskaper och började prata med oss.
Bild: Jonathan Terlinden
Vår vänskola var i medelmåttigt skick. Ett flertal fönster var sönder, det var smutsigt, och det låg skräp utspridda på skolgården. Det fanns dock rinnande färskvatten till förfogande, och eleverna fick ett gratis mål mat om dagen. Maten i fråga tillreddes i skolans kök av elevernas mammor, och även om varken maten eller köket var av högsta kvalitet, var det ett relativt välfungerande system. Vår vänskola låg just vid gränsen till ett så kallat ”township”, som är en slags organiserad kåkstad där de fattigare bor, mestadels svarta. Under den längre pausen mitt på dagen hade eleverna, som för övrigt uteslutande bestod av svarta, chansen att springa hem då alla bodde mer eller mindre i närheten. Gemensamt för majoriteten av eleverna var att de var glada, lyckliga, och inte minst utåtriktade. De var alla lyckliga och tacksamma att få gå i skola, och väldigt ivriga att lära sig. Det öppnade verkligen ögonen för oss alla, eftersom man i Finland tar skolan som en självklarhet, och flera unga ser den som ett måste, inte en möjlighet. Ofta glömmer vi bort att många runt om i världen faktiskt inte har tillgång, allra minst gratis, till de trygghetsfaktorer som vi i Finland ser som självklarheter.
Bild: Jonathan Terlinden
När vi en av dagarna fick vi besöka den stora, dyra privatskolan Kingswood College som låg i Grahamstown, fick vi verkligen se en stor kontrast. Att stiga in i privatskolan var som att stiga in i en helt annan värld än den vi såg i vår vänskola. Kingswood College omfattade ett mycket stort campusområde, som hade utomhusplaner för rugby, tennis, och fotboll; flera simbassänger; innehallar för skytte, squash, vattenpolo, och lokala sporter; samt ett stort bibliotek och stora allmänna utrymmen. Alla gräsmattor var nyklippta och konstbevattnades, och alla utrymmen var moderna. Vi fick delta i flera lektioner under vårt besök i privatskolan, efter vilka vi kunde konstatera att undervisningen låg på samma nivå som i Finland, och att klasserna såg likadana ut med ungefär lika många elever som hemma. Den största skillnaden mot skolorna i Finland var att eleverna i Kingswood College hade väldigt stränga regler. Exempelvis fick de inte ha håret löst eller gå hand i hand med det motsatta könet. De var tvungna att bära skoluniformen hela tiden, även utanför campusområdet. Campusområdet fick de endast lämna vissa tidpunkter i veckan, och då i grupp. Största delen av eleverna bodde på skolområdet, och fick endast åka hem under loven för att fira högtider tillsammans med sina familjer. Eftersom det var en privatskola kostade det naturligtvis att få gå i den, prislappen för en termin var cirka 12000 euro. I Sydafrika är det vanligt att man går i samma skola från klass 1 till 12, vilket motsvarar Finlands grundskola och gymnasium tillsammans. Att låta en elev gå i Kingswood College hela skolgången skulle alltså kosta närmare 150 000 euro.
En sak som vi märkte tydligt bland eleverna i Kingswood College var att de verkade leva i sin egen bubbla, där de hade det bra och behövde inte bekymra sig över vad som pågick utanför. De flesta hade inte ens någon aning om att de hade en townshipskola (liknande vår vänskola) i samma stad, och de verkade inte bry sig heller. Man kan fråga sig hur Sydafrika någonsin ska kunna bli mera jämlikt om man inte ens lär ut om problemen för ungdomarna. Om de inte får lära sig om de olika problemen som finns i deras eget land redan i ung ålder, hur ska de någonsin kunna ta det på allvar och försöka göra läget bättre när de växer upp?
Taggtråd som avgränsar en tomt. Bild: Jonas Madsén
Apartheid, säkerhet och townships
Under en stor del av 1900-talet var apartheid rådande i Sydafrika. Fast det har skett betydande förändringar mot det bättre i Sydafrika under senare år och färgade i dagens läge har samma rättigheter som vita, finns det ännu idag tydligt stora, olösta problem.
Första dagen av vår vistelse åkte vi en bit utanför centrum av Grahamnstown och fick se ett av de omtalade townshippen med egna ögon. Det som vi bara hade sett bilder av fick vi nu uppleva på riktigt. Barn sprang runt och lekte, ett med trasiga kläder och ett annat med olika par skor. Husen, som i verkligheten var mera som små plåtskjul än hus, kunde i värsta fall även sakna tak över huvud taget. Som passagerare i minibussen med luftkonditionering som vi åkte i kände vi oss alla skamfyllda. Där satt vi, 16 nyfikna ungdomar från en annan världsdel, med var sin egen smarttelefon i handen och knäppte bilder på deras verklighet. Townshipen fanns utanför alla lite större städer, vilket om något är ett bra bevis på den ojämlikhet som råder i Sydafrika.
Husen i townshipen hade på sin höjd några ihopspikade brädlappar som gräns till andra, och det skydd de utgjorde var obefintligt. När man kom in till förorterna och stadskärnan var bilden en helt annan. Där var alla hus omringade av murar eller stängsel över två och en halv meter höga. Toppen av dessa pryddes med taggtråd. Flera hade inte ens vanlig taggtråd, till exempel privatskolan där vi var inkvarterade var omringad av stängsel med rakbladstråd. Skolan där vi bodde använde sig alltså av samma sorts skydd som försvarsmakten i Finland.
Kingswood College, en privatskola i Grahamstown. Bild: Jonas Madsén
Förväntningar och verklighet
Inför resan trodde vi att Sydafrika skulle vara fattigt och kriminellt land och att vi skulle mötas med öppna armar. Allting stämde in, och vi upplevde mycket mer än vad vi hade anat. Att återvända till Finland var skönt, med ledsamt. Troligen träffar vi aldrig dessa personer någonsin mer. För oss var det en resa, och efter nio dagar återvände vi till vår verklighet igen. När vi befann oss i ett hav av intryck och information förstod vi verkligen hur bra vi har det här hemma i Finland. Det är synd att det krävs att åka till andra halvklotet för att förstå det. Ändå kunde vi inte undgå att känna oss skyldiga som åker hem och fortsätter våra vanliga liv efter resan. När vi var i Sydafrika kändes alla problem så aktuella, nu väl hemma i Finland känns de så långt ifrån. Vi tänker, inte kan vi hjälpa till, men frågan borde vara, hur kan vi hjälpa till? Vad kan vi göra för jämlikheten?
Några av sportanläggningarna vid Kingswood College. Bild: Jonas Madsén
Vad är apartheid?
År 1910 bildades den afrikanska unionen som var en självstyrande union under den brittiska kronan. De färgade gavs ändå inte mycket politisk makt, utan blev förtryckta. 1948 kunde nationalisterna bilda regering och detta inledde den så kallade apartheidtiden. Därefter förvisades de svarta i Sydafrika till reservat på landsbygden eller kåkstäder i utkanterna av storstäderna. 1961, efter att britterna hade kritiserat den raspolitik som fanns i landet, utropade Sydafrika sig självständigt vilket ledde till en internationell isolering. Efter en tid med isolering, ekonomiska kriser, och oroligheter började en reformprocess på 1980-talet, och i det första allmänna valet 1994 röstade folket för en ny regering med Nelson Mandela och hans parti ANC i spetsen vilket ledde till ett slut på apartheid. I Sydafrika finns ändå ännu idag stora spår av den tiden och det finns fortfarande kåkstäder, slumområden, och vissa privatskolor accepterar bara vita elever.
En del av Nelson Mandelas minnesmärke i Port Elizabeth. Bild: Jonathan Terlinden
text: Jonas Madsén och Nicole Udd