Lite före klockan sex på morgonen den åttonde april stod ett gäng mer eller mindre vakna elever och lärare framför skolan och väntade på en taxi som skulle köra de sömndruckna individerna till Helsingfors-Vanda flygplats terminal 1. Via Stockholm Arlanda flygplats fortsatte resan mot slutdestinationen Kiruna, Lappland. Resan var höjdpunkten i projektkursen “Från gruva till produkt”.

In the middle of nowhere på skoter och släde

Under den första dagen i Kiruna gjorde vi inte så mycket. På kvällen, efter att vi hade installerat oss i våra rum, fått i oss en liten bit mat och handlat veckans morgonmål, stod en skoter- och slädutflykt på schemat. Hela gruppen delades i två mindre grupper, och den ena gruppen började med att köra snöskoter och den andra åkte hundsläde. Mitt ute i det kyliga, snötäckta ingenting fick vi känna på den friska luften och det vackra landskapet. Hur många gånger har man inte här hemma önskat att man kunde hitta en tom, ren plats och njuta av “ingenting”. I Kiruna är det mycket enkelt att göra så. I staden finns allting man kan tänkas behöva, från mat och sjukvård till nöjen, men utanför staden finns ingenting. Eftersom det egentligen inte finns några förorter i direkt anslutning till Kiruna och det är flera kilometer till nästa stad, finns det ett stort område runt Kiruna bestående av ren och vacker natur utan störningsfaktorer.

Vi väntar på att få åka släde/snöskoter

Även om det bor en liten fartdåre i de flesta av oss, och många körde snöskoter för första gången, överlevde alla utfärden, kanske med undantag för en och annan halvt ihjälfrusen kroppsdel.

Från underjorden till rymden

Den andra dagen skulle vi äntligen få åka ner till gruvan. Kirunagruvan är världens modernaste och största underjordsgruva. Bolaget LKAB (Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag) bryter malmen i gruvan och äger en del av bostäderna i Kiruna, såsom till exempel lägenhetshotellet Gullriset som vi bodde i. Vi åkte med en buss fullastad med andra intresserade och ointresserade vuxna och barn ner till en nivå på 540 meter under marken. I gruvans besökcenter fick vi höra om brytningen, förädlingen och transporten av järnmalmen och hur det har utvecklats genom tiderna. I gruvan bryts dagligen en mängd järnmalm som, förädlat till järn, skulle räcka till att bygga sex stycken Eiffeltorn.

I gruvan

Gruvans malm transporteras vidare som pellets, alltså små kulor. De små kulorna är en innovation som har lett till lättare, effektivare, miljövänligare och mer hållbar tillverkning av järn och stål.

En gammal spårvagn i gruvmuseét

Efter gruvbesöket hann vi med en snabb lunch innan det var dags att stiga på turbussen och åka ut till IRF, Institutet för rymdfysik. Vid IRF fick vi höra om deras forskning kring till exempel norrsken och atmosfären i allmänhet. Vi fick också höra om apparater och små delar av rymdsonder de utvecklat vid IRF. IRF bidrog med två instrument till rymdsonden Rosetta som förra året landade på kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko.

Att flytta en stad

Den tredje dagen hade vi ett fullspäckat schema. På morgonen besökte vi stadshuset, där vi fick höra om den kanske mest aktuella händelsen i Kiruna just nu; förflyttningen av staden. När man borrar i gruvan, låter man stenmassor rasa ner i hålen, så att allt fylls igen. På detta sätt förhindrar man att håligheter och tomrum uppstår under marken. Varje gång man gör detta, rasar en del av marken. Ifall man inte flyttar en stor del av staden, finns en stor risk för att hela Kiruna rasar med. Att flytta staden blir arbetsamt och dyrt. Byggnader måste rivas och nya byggas. Totalt skall 300 lägenheter förstöras. Det gamla stadshuset skall rivas och ett nytt byggas. Kyrkan skall flyttas bit för bit. Hela kalaset kommer kosta flera miljarder svenska kronor.

Rymdraketer och kultur

På vägen till Esrange space center, till vilket ett besök stod som följande på listan, gjorde vi en oplanerad avstickare till Jukkasjärvi kyrka. Den mysiga lilla kyrkans altartavla är värd flera miljoner svenska kronor, om man nu kan lita på allt man hör. Det är lite underligt att tavlan fått vara ifred för tjuvar och snåljåpar, men om man tänker att den finns i Jukkasjärvi, vilken inte är den mest tätbebodda kommunen, och inte heller den populäraste turistorten, är det inte så konstigt att ingen rört den.

I Esrange space center skjuter man upp små raketer och enorma ballonger. Man bedriver ingen egentlig egen rymdforskning, utan centret anlitas för att hjälpa till vid olika experiment som utomstående rymdorganisationer vill genomföra i rymden. Esranges läge i ett nästan obebott och öde område garanterar att raketerna och utrustningen inte gör någon skada när de ska komma tillbaka ner till jorden. Man kan också lätt plocka upp resterna av det som sköts upp i rymden. Ofta måste man först söka själva experimentet och ta det till vara innan man plockar upp det andra skrotet.

Många av experimenten handlar om tyngdlöshet och hur vissa till exempel biologiska prover reagerar på det tyngdlösa tillståndet. Man vill ha så lite störningsfaktorer som möjligt vid experimenten, men om man gör dessa på jorden inverkar tyngdkraften alltid.

I Esrange fick vi höra om hur de skjuter upp raketerna och ballongerna, vilken utrustning och vilka hjälpmedel det behövs samt lite om hurudana raketmotorerna som används är. Vi fick också se raketrampen, varifrån raketerna skjuts. Dessutom såg vi det stora fordonet Hercules som agerar ballongsläppare.

På vägen hem från Esrange besökte vi det berömda ishotellet. Varje liten del av hotellet var av is, och jag måste erkänna att man blev imponerad av den detaljerade inredningen. Även om hotellet var vackrare än många “riktiga” hotell man besökt, kan man inte riktigt förstå varför någon skulle vilja betala flera hundra euro för att sova i ett kylskåp.

En svit i ishotellet

Resan till Kiruna var lyckad. Guiderna berättade intressanta fakta och sällskapet var trevligt. Man fick höra om saker man inte tidigare visste någonting om. Även om Kiruna ligger lite avlägset i Lappland, finns där mycket att se och uppleva. Staden är mycket vacker och sevärd. När man går på en gata i Kiruna, känns det nästan lite melankoliskt att tänka att om en tid har en stor del av husen rivits och nya byggts. Även om man tycker synd om alla människor som måste flytta, måste man tänka på det positiva det medför. Gruvdriften i Kiruna skulle inte kunna fortsätta om staden inte flyttades.

Stiina Tolvanen