Gamlas dans ordnades på ett litet annorlunda vis i år. Övningarna hölls nämligen i bollhallen eftersom gymnastiksalen renoverades. Själva evenemanget ordnades på Karis Brankis den 13 februari. Satsningarna var stora och sammanlagt spenderade vi fortsättare många timmar på den gamla gymnasietraditionen. Följ med bakom kulisserna av Gamlas dans!

Övningarna i bollhallen

Vi spenderade många timmar i bollhallen från slutet av november till början av februari. Tre gånger i veckan gick vi alla fram och tillbaka mellan skolan och bollhallen. Bollhallen blev som vårt andra hem, så ofta var vi där.

Gymnastikläraren Miriam Wikström har stått för Gamlas dans sedan flera år tillbaka. I år var det vår tur att lära oss danser såsom wienervals och tango. Sammanlagt lärde vi oss åtta danser, nio om man räknar med vår egen dans. Koreografin till vår egen dans var gjord av Mikaela Lindblad och Alexandra Lindholm.

Övning i bollhallen.

På övningarna hände det mycket som inte var meningen att skulle ske. Folk föll då de dansade, andra steg varandra på tårna, många glömde bort dansstegen och somliga glömde bort i vilken ordning man skulle dansa. Det blev mycket skratt på övningarna och det förde oss fortsättare närmare varandra. Slutligen lärde vi oss alla danser.

Stressen före Gamlas dans

Vi hade haft väldigt mycket rum då vi dansade i bollhallen, men så var inte fallet då vi började öva i Brankis. Vi fick panik. Brankis var mycket mindre, till och med mindre än vår gymnastiksal i skolan. Generalrepetitionerna gick åt skogen. Det var för trångt i Brankis, klänningarna var i vägen och vi hade ingen aning om hur det skulle finnas plats för åskådare. Dagen innan Gamlas dans hade vi vår sista övning och den gick definitivt inte som en dans på rosor. De flesta av oss fortsättare var oroliga och vi kände paniken stiga. Förutom utrymmesbristen oroade vi oss även över musiken, som var för låg, kläderna som skymde och skorna som var hala eller höga.

Den stora dagen

Så kom den dagen. Dagen som vi alla väntat på, men som känts så avlägsen. Fredagen den 13 februari. Vi hoppades alla på att fredagen den 13 inte skulle föra med sig otur.

Flickorna steg upp tidigt. Somliga av flickorna hade tid till frissa och kosmetolog och väckarklockan ringde redan klockan fem. Pojkarna tog det lugnt. När vi flickor kom till Brankis frågade vi våra danspartners när de hade stigit upp. Flera av dem svarade: ”Tjaa… Jag steg upp för ungefär en halvtimme sedan..”.

Klockan tio var alla samlade i Brankis.

Vid elva hade vi vårt första uppträdande. Eleverna från Katarinaskolan och gymnasiet kom och tittade. Första föreställningen brukar ofta inte gå som planerat och så gick det inte nu heller. Håraccessoarer flög, gamla sår gick upp och började blöda, flera snubblade och någon hade inte knutit skosnörena. Det var nervöst. Vi var glada när det var över!

Efter det blev det dags för lunch. Vi bytte ut långklänningarna och frackarna mot mjukisbyxor och stora, mysiga tröjor.

Den andra föreställningen var klockan ett. Då fick högstadiet komma och titta på när vi dansade. Den här gången gick allting som smort och vi var mycket gladare och mindre nervösa. Vi kunde slappna av och njuta av det hela.

Mellan föreställningarna, speciellt mellan den andra och kvällsföreställningen, hann vi med mycket. Att sjunga karaoke och spela fotboll i salen var omtyckt. Gamla låtar sjöngs (läs: skrålades) medan våra grupphandledare Gunilla och Mikael förberedde för kvällen. De kokade kaffe och dukade fram både sött och salt. Vi i vår tur sprang över gatan till butiken för att handla godis och koffeindrycker. Förutom träningsvärk i benen och i fötterna hade de flesta av oss ont i magen eftersom vi skrattade så mycket.

Den stora dagen. Hela gruppen samlade i brankis.

På kvällen fylldes Brankis av föräldrar, syskon och vänner. Den tredje och sista föreställningen blev den bästa. Det var otroligt roligt! Dansuppvisningen i Brankis avslutades med dans tillsammans med föräldrar. Förutom dans bjöds det på pommac. Man kunde också köpa kaffe med tilltugg. När publiken hade gått hem städade vi upp efter oss. Efter det blev det partaj på Jogging Team!

Text: Märta Nummenmaa