Abiturienternas gymnasiekarriär börjar så småningom lida mot sitt slut, men på upploppet skall vi ännu mellan diverse skolarbeten, skrivningsförberedelser och repetitionskurser försöka komma underfund med vad och var vi vill fortsätta studera.
När höstens skrivningar var över drog jag och mången annan studerande en ordentlig suck av lättnad, lade sig ner och fantiserade om hur lätta de sista månaderna i gymnasiet skulle bli, innan vi skulle genomgå det sista och avgörande eldprovet på våren. Allting var frid och fröjd ända tills ett entusiastiskt Wilmameddelande från studiehandledaren dök upp på datorskärmen, dags för lite handledning i studieval och fortsatta studier. Attans! Det fanns ju ett liv efter gymnasiet också.
Åtminstone för mig handlar det inte om det faktum att man inte varit medveten om att den dagen då jag skall välja nästa studieinriktning kommer, snarare tvärtom, de tankarna har varit smärtsamt närvarande hela tiden. I stället har jag försökt dämpa beslutsångesten genom att tränga in den i ett dammigt skrymsle tillsammans med de finska satsmotsvarigheterna och glömma bort alltihop – en synnerligen effektiv strategi, ända tills nu.
Att välja vad man vill studera är för vissa den enklaste sak i världen, emedan detsamma för vissa, mig inkluderad, närmast kan liknas vid en ändlös labyrint utan utgång. Det är så otroligt mycket man borde fundera på: vad man vill studera, var man vill studera, i Finland eller utomlands, och sist men definitivt inte minst, huruvida man faktiskt kommer in i den skola man valt. Jag avundas verkligen de som sedan länge har haft det kommande studievalet på det klara.
Samtidigt kan jag dock inte låtsas vara oberörd för de hutlösa mängder arbetslösa magistrar ett stort finlandssvenskt medium presenterade i en artikel för ett par veckor sedan. Trivsel eller pengar är det klassiska dilemmat när det kommer till yrkesval. Glöm det, låt oss i stället lägga ”till chans till arbetsplats”, så får vi kanske en mer verklighetstrogen skildring av problemet. Det är en balansgång mellan vad som känns rätt och taktiskt planerande och alltför många gånger har jag kommit på mig själv att i hemlighet önska att det helt enkelt fanns något sorts orakel som kunde göra alla viktiga val och staka ut ett framgångsrikt liv för mig och således bespara mig allt huvudbry.
Min dystra klagosång till trots borde man nästan vara glad över att lida av det här i-landsproblemet. Man har ju hur som helst ett val, ett eget livsavgörande val. Sist och slutligen är en missbedömning inte heller fullt så ödesdiger som skräckscenarierna, som rullar på repris i mitt huvud, låter ge sken av, man kan så gott som alltid rätta till ett felaktigt beslut. Än finns det hopp. Förträffligt.
Text & Foto: Alfred Eriksson