{"id":2996,"date":"2026-05-19T10:47:18","date_gmt":"2026-05-19T07:47:18","guid":{"rendered":"https:\/\/karisbillnas.fi\/snilleblixten\/?p=2996"},"modified":"2026-05-19T10:47:18","modified_gmt":"2026-05-19T07:47:18","slug":"hur-musiken-kan-vara-en-protestform","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/karisbillnas.fi\/snilleblixten\/2026\/05\/hur-musiken-kan-vara-en-protestform\/","title":{"rendered":"Hur musiken kan vara en protestform"},"content":{"rendered":"\n

\u201cFor those who are in love there\u2019s a song that\u2018s warm and tender, for those who are oppressed, in song they can protest\u201d \u00e4r b\u00f6rjan p\u00e5 den irl\u00e4ndska rebells\u00e5ngen Let The People Sing<\/a>. Irland \u00e4r ett land som under brittiskt styre inte bara har skapat sin musik, utan ocks\u00e5 skapats av sin musik, som sprider meddelanden om irl\u00e4ndsk republikanism, vilket inneb\u00e4r att hela \u00f6n Irland ska vara en sj\u00e4lvst\u00e4ndig republik. Rebells\u00e5ngerna motsvarar till sin genre traditionell irl\u00e4ndsk folkmusik, men lyriken behandlar mer allvarliga teman som till exempel p\u00e5skupproret 1916 och irl\u00e4ndska sj\u00e4lvst\u00e4ndighetskriget. Exempel p\u00e5 k\u00e4nda rebells\u00e5nger \u00e4r A Nation Once Again<\/a>, Banna Strand<\/a>, Go On Home, British Soldiers<\/a>, The Foggy Dew<\/a>, och ett mera modernt exempel \u00e4r Sunday, Bloody Sunday<\/a> av U2. Irlands nationals\u00e5ng The Soldier’s Song<\/a> \u00e4r s\u00e5 kontroversiell att man sjunger den p\u00e5 iriska, s\u00e5 att man inte f\u00f6rst\u00e5r texten.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n

Bildk\u00e4lla: Wikimedia Commons\u00a0<\/em><\/p>\n\n\n\n

En faktor som g\u00f6r att dessa s\u00e5nger, framf\u00f6r allt A Nation Once Again, som r\u00f6stats som v\u00e4rldens b\u00e4sta s\u00e5ng, fortfarande har en stor betydelse \u00e4r att m\u00e5nga anser att Irland fortfarande inte \u00e4r helt sj\u00e4lvst\u00e4ndigt. Man kan m\u00e4rka detta p\u00e5 att irl\u00e4ndarna inte firar sin sj\u00e4lvst\u00e4ndighet den 6.12, fast det var d\u00e5 landet befriades fr\u00e5n den brittiska kronan. Orsaken till detta \u00e4r att Nordirland fortfarande h\u00f6r till Storbritannien. Fr\u00e5gan om vilket land Nordirland borde h\u00f6ra v\u00e4cker mycket k\u00e4nslor. De som tycker att det borde h\u00f6ra till Storbritannien kallas f\u00f6r unionister och de som tycker att Nordirland borde h\u00f6ra till Republiken Irland kallas f\u00f6r republikaner. S\u00e5ngerna om irl\u00e4ndsk frihet fr\u00e5n Storbritannien kan nuf\u00f6rtiden tolkas som republikanistiska s\u00e5nger om att Nordirland borde vara irl\u00e4ndskt. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n

Republiken Irland och Nordirland (Bild: Wikimedia Commons<\/em>)<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n

Omr\u00e5den med amerikaner av irisk h\u00e4rkomst 1872 (Bild: Wikimedia Commons)<\/p>\n\n\n\n

Det irl\u00e4ndska folkmusiksarvet har i samband med migrationsstr\u00f6mmar spridit sig till USA och bidragit till den amerikanska folkmusiken, som har spridits via artister som Woody Guthrie och Pete Seeger. Vissa folks\u00e5nger finns det b\u00e5de irl\u00e4ndska och amerikanska versioner av. Liksom irl\u00e4ndarna har ocks\u00e5 amerikanerna behandlat allvarliga teman, till exempel socioekonomisk oj\u00e4mlikhet i sina ballader. Which Side Are You On?<\/a> \u00e4r en s\u00e5ng som f\u00f6r att vara amerikansk har ett v\u00e4ldigt socialistiskt meddelande. Ett \u00e5terkommande problem med protests\u00e5nger \u00e4r att mottagaren kan missuppfatta dess kritikfyllda meddelande som ensidigt patriotiskt eller helt enkelt inte inse att s\u00e5ngen har en betydelse ut\u00f6ver underh\u00e5llning. En tydlig skillnad p\u00e5 irl\u00e4ndsk och amerikansk musik av detta genre \u00e4r att irl\u00e4ndska musiken har st\u00f6rre fokus p\u00e5 frihet och amerikanska musiken har st\u00f6rre fokus p\u00e5 j\u00e4mlikhet. En s\u00e5ng som m\u00e5nga amerikaner k\u00e4nner till \u00e4r This Land Is Your Land<\/a>, men m\u00e5nga f\u00f6rsummar dessa verser: <\/p>\n\n\n\n

As I went walking I saw a sign there,<\/em>
<\/em>And on the sign it said ”No Trespassing.” <\/em>
<\/em>But on the other side it didn’t say nothing.<\/em>
<\/em>That side was made for you and me.<\/em><\/p>\n\n\n\n

In the shadow of the steeple I saw my people, <\/em>
<\/em>By the relief office I seen my people; <\/em>
<\/em>As they stood there hungry, I stood there asking <\/em>
<\/em>Is this land made for you and me?<\/em><\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 1960-talet som pr\u00e4glades av antikrigsr\u00f6relser och uppror f\u00f6r m\u00e4nskliga r\u00e4ttigheter blev folkmusik mainstream igen ist\u00e4llet f\u00f6r att enbart fungera som alls\u00e5ngsmusik. Det konkurrerande med popul\u00e4rmusiken; fenomenet kallas p\u00e5 engelska f\u00f6r \u201dThe American folk music revival\u201d. Fenomenet startades av att artister som Woody Guthrie<\/a>,  Lead Belly<\/a>, Pete Seeger<\/a>, Richard Dyer-Bennet<\/a>, upptr\u00e4dde och bandade in traditionella amerikanska folks\u00e5nger (varav m\u00e5nga har irl\u00e4ndska r\u00f6tter). Genrens nya popularitet gav en m\u00f6jlighet f\u00f6r nya artister att skina med sina egna s\u00e5nger som protesterade mot det d\u00e5varande politiska och sociala l\u00e4get. Eftersom den tidens ungdomskultur intresserade sig f\u00f6r den mer och mer popul\u00e4ra rockmusiken fick den nya v\u00e5gens folk inflytande ocks\u00e5 d\u00e4rifr\u00e5n och kan d\u00e4rmed kallas f\u00f6r folkrock. <\/p>\n\n\n\n

Den mest k\u00e4nda av dessa nya folkartister \u00e4r Bob Dylan, som \u00e4r k\u00e4nd f\u00f6r sina lyriskt ber\u00f6rande stycken, till exempel Blowin\u2019 in the Wind<\/a>, The Times They Are A-Changin\u2019<\/a>, Hurricane<\/a>, Like A Rolling Stone<\/a>, m.m. 2016 vann Dylan nobelpriset i litteratur f\u00f6r sina s\u00e5ngtexter. Fast s\u00e5ngerna egentligen handlar om tiden de skrevs p\u00e5, \u00e4r lyriken tillr\u00e4ckligt vag f\u00f6r att kunna placeras i en mer modern kontext. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n

The Times They Are A-Changin\u2019, skivomslag\u00a0 (Bild: Wikimedia Commons)<\/p>\n\n\n\n

Folkmusikens nya popularitet och folkrocken hj\u00e4lpte till att skapa genren Heartland Rock. P\u00e5 1970-talet gjorde heartlandrockartisten Bruce Springsteen sitt genombrott. Skivbolaget Columbia Records marknadsf\u00f6rde honom som den nya Bob Dylan, eftersom man m\u00e4rkte att ungdomskulturerna kring rockmusiken inte skilde sig s\u00e5 mycket fr\u00e5n dem som lyssnade p\u00e5 folkmusik med tung lyrik. St\u00f6rsta skillnaden mellan Springsteens och Dylans musik \u00e4r inte sj\u00e4lva meddelandet eller texten i s\u00e5ngerna, utan musiken. Dylans stycken \u00e4r ofta musikaliskt enkla och k\u00e4nnetecknas av l\u00e4ttspelade st\u00e4mmor f\u00f6r gitarr och munharmonika, medan Springsteen spelar musikaliskt mer komplexa stycken tillsammans med E Street Band. Ut\u00f6ver texten har s\u00e5ngerna oftast en musikalisk dimension som kr\u00e4ver en viss professionalitet av dem som upptr\u00e4der. F\u00f6r att verkligen h\u00f6ra skillnaden mellan dessa artister kan man j\u00e4mf\u00f6ra Dylans Chimes of Freedom<\/a> med Springsteens cover av det<\/a>, som han upptr\u00e4dde med i \u00d6stberlin 1988<\/a>, vilket eventuellt hj\u00e4lpte f\u00f6rena Tyskland. En mindre tydlig skillnad mellan artisterna \u00e4r att det f\u00f6r Dylan ofta var viktigt att anv\u00e4nda s\u00e5 unikt spr\u00e5k som m\u00f6jligt, vilket ocks\u00e5 har bidragit till att han st\u00e5r ut fr\u00e5n andra nya v\u00e5gens folkartister som steg fram p\u00e5 1960-talet. <\/p>\n\n\n\n

F\u00f6r Springsteen som har m\u00e5nga s\u00e5nger om den amerikanska arbetarklassen, till exempel The River<\/a> och The Promised Land<\/a>, \u00e4r det viktigare att alla kan f\u00f6rst\u00e5 s\u00e5ngerna, men han har ocks\u00e5 s\u00e5nger med ett komplicerat spr\u00e5k, till exempel Lost In The Flood<\/a>. Begreppet Heartland syftar p\u00e5 vissa delar av USA, och det finns ingen tydlig gr\u00e4ns p\u00e5 det, men rockgenren som inspirerats av det g\u00e5r det att njuta av i hela v\u00e4rlden. I Europa finns det massvis av stora Springsteenfans i till exempel Italien och Sverige. Om man som europ\u00e9 vill uppleva en s\u00e5 autentisk Springsteenkonsert som m\u00f6jligt utan att boka ett transatlantiskt flyg, l\u00f6nar det sig d\u00e4rf\u00f6r att fara till Milano eller G\u00f6teborg, d\u00e4r fansen kan katalogen utan till och alla restauranger under konsertdagarna enbart spelar Springsteen, eller till brittiska \u00f6arna, d\u00e4r det inte finns n\u00e5gon spr\u00e5kkurs som hindrar fansen fr\u00e5n att l\u00e4ra sig s\u00e5ngtexterna utantill och sjunga med. Fast Springsteen var mest k\u00e4nd p\u00e5 1970- och 1980-talen \u00e4r han fortfarande aktiv. I samband med att ICE var i Minnesota i vintras publicerade han singeln Streets of Minneapolis<\/a>, som inte \u00e4r r\u00e4dd f\u00f6r att ta st\u00e4llning till \u201cKing Trump\u2019s private army from the DHS\u201d.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n

En annan k\u00e4nd rockartist med folkmusiksinfluenser som inte \u00e4r r\u00e4dd f\u00f6r att ta st\u00e4llning \u00e4r Neil Young. Ett av hans mest k\u00e4nda stycken heter Rockin\u2019 in the Free World<\/a>, som handlar om att man i fria v\u00e4rlden inte bryr sig om resten av v\u00e4rlden, och kritiserar USA:s d\u00e5varande president George HW Bush. 2006 gav Young ut albumet Living with War med s\u00e5ngerna Let\u2019s Impeach the President<\/a> och Lookin\u2019 for a Leader<\/a>, vilket det ocks\u00e5 finns en annan version av fr\u00e5n 2020<\/a>. Denna g\u00e5ng kritiserades presidenten George W Bush och hans sysslor i Mellan\u00f6stern.<\/p>\n\n\n\n

Det finns alltid en risk att s\u00e5nger f\u00f6rst\u00e5s fel och kan till och med anv\u00e4ndas f\u00f6r det motsatta \u00e4ndam\u00e5let. Born in the U.S.A.<\/a> av Bruce Springsteen handlar om att krigsveteraner fr\u00e5n Vietnam behandlas illa efter att ha kommit hem, men m\u00e5nga amerikaner uppfattar det som ett enkelt patriotiskt stycke utan att lyssna p\u00e5 hela texten. USA:s d\u00e5varande president Ronald Reagan f\u00f6rs\u00f6kte till och med anv\u00e4nda Born in the U.S.A. i sin omvalskampanj, utan att f\u00f6rst\u00e5. Fenomenet som g\u00f6r s\u00e5ngen n\u00e5gorlunda komplex och l\u00e4tt att misstolka \u00e4r att s\u00e5ngen inneh\u00e5ller sarkastisk patriotism, som l\u00e4tt missuppfattas som riktig patriotism, om man inte lyssnar p\u00e5 s\u00e5ngtexten i verserna. Fortunate Son<\/a> av Creedence Clearwater Revival \u00e4r ett antikrigsstycke som handlar om or\u00e4ttvisan att vissa privilegierade m\u00e4n kunde slippa fara till Vietnam och kriga, medan andra tvingades fara mot sin vilja, vilket har anv\u00e4nts s\u00e5 mycket av medierna i vietnamkrigsrelaterade fr\u00e5gor, att det missuppfattades som ett prokrigsstycke, och b\u00f6rjades anv\u00e4ndas som det ist\u00e4llet. Donald Trump anv\u00e4nde 2016 Neil Youngs Rockin\u2019 in the Free World i sin valkampanj utan lov av Young, och ironin \u00e4r att s\u00e5ngens meddelande var den exakta motsatsen till det som Trump ville meddela, och att Trump ans\u00e5g sig vara Youngs fan.<\/p>\n\n\n\n

\n
\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n
\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n
\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n
\"\"<\/a><\/figure>\n<\/figure>\n\n\n\n

Reagan, Bush, Bush, Trump (Bilder fr\u00e5n Wikimedia Commons)<\/p>\n\n\n\n

I dagens musikv\u00e4rld \u00e4r det sv\u00e5rt att komma i kontakt med protestmusik j\u00e4mf\u00f6rt med hur det var f\u00f6r 50-60 \u00e5r sedan. Det beror till en stor del p\u00e5 f\u00f6r\u00e4ndringar i musikindustrin. Det \u00e4r mera ekonomiskt l\u00f6nsamt att sjunga om n\u00e5got mindre politiskt, till exempel k\u00e4rlek och festande, och helt enkelt underh\u00e5llning, av vilket man kan njuta oberoende av sin politiska \u00e5sk\u00e5dning. En annan orsak torde vara att s\u00e5ngtextens betydelse har minskat. P\u00e5 grund av sociala medier och streaming har s\u00e4ttet man s\u00e4ljer musik p\u00e5 ocks\u00e5 \u00e4ndrats fr\u00e5n tiden med n\u00e4r musiken huvudsakligen spreds via radio och skivor. P\u00e5 grund av att musiken blivit allt mer kommersiell har det blivit sv\u00e5rare att sprida st\u00e4llningstagande musik till en allm\u00e4n publik. Nuf\u00f6rtiden sprids musik v\u00e4ldigt snabbt som bakgrundsljud p\u00e5 videor i sociala medier, och till dessa kortvideor \u00e4r det mer l\u00e4mpligt om s\u00e5ngen i bakgrunden \u00e4r underh\u00e5llande och catchig, och n\u00e5gorlunda oseri\u00f6s. Den beh\u00f6ver inte ens ha en bra kvalitet, s\u00e5 l\u00e4nge refr\u00e4ngen \u00e4r bra. I och med att albumen f\u00f6r det mesta \u00e4r digitala ist\u00e4llet f\u00f6r att vara fysiska LP- eller CD-skivor, \u00e4r det inte lika vanligt att lyssna p\u00e5 det helt och h\u00e5llet fr\u00e5n b\u00f6rjan till slut, utan ist\u00e4llet p\u00e5 en enskild popul\u00e4r s\u00e5ng. Det leder till att det inte \u00e4r l\u00f6nsamt att g\u00f6ra som Springsteen 1980 n\u00e4r han sl\u00e4ppte ut dubbelalbumet The River, vars andra skiva best\u00e5r av \u00e5tta s\u00e5nger som bildar en kontinuerlig ber\u00e4ttelse. Att inte beh\u00f6va f\u00f6lja ett visst tema lika str\u00e4ngt i hela albumet och att musik sprids p\u00e5 sociala medier har lett till att albumen f\u00e5r flera s\u00e5nger, som ist\u00e4llet \u00e4r kortare. Dylans och Springsteens s\u00e5nger \u00e4r i allm\u00e4nhet mellan tre och tio minuter l\u00e5nga, medan dagens pops\u00e5nger s\u00e4llan \u00e4r l\u00e4ngre \u00e4n fem minuter.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n
\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n
\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n
\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n
\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n
\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n
\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n

Man g\u00e5r miste om vissa upplevelser av att lyssna fr\u00e5n streamingtj\u00e4nster ist\u00e4llet f\u00f6r CD.<\/p>\n\n\n\n

Elsa Nurmiainen<\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

\u201cFor those who are in love there\u2019s a song that\u2018s warm and tender, for those who are oppressed, in song they can protest\u201d \u00e4r b\u00f6rjan p\u00e5 den irl\u00e4ndska rebells\u00e5ngen Let…<\/p>\n","protected":false},"author":112,"featured_media":3004,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[36],"tags":[14,18],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/karisbillnas.fi\/snilleblixten\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/2996"}],"collection":[{"href":"https:\/\/karisbillnas.fi\/snilleblixten\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/karisbillnas.fi\/snilleblixten\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/karisbillnas.fi\/snilleblixten\/wp-json\/wp\/v2\/users\/112"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/karisbillnas.fi\/snilleblixten\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=2996"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/karisbillnas.fi\/snilleblixten\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/2996\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":3013,"href":"https:\/\/karisbillnas.fi\/snilleblixten\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/2996\/revisions\/3013"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/karisbillnas.fi\/snilleblixten\/wp-json\/wp\/v2\/media\/3004"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/karisbillnas.fi\/snilleblixten\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=2996"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/karisbillnas.fi\/snilleblixten\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=2996"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/karisbillnas.fi\/snilleblixten\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=2996"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}