Viljan till skadeglädje (kåseri)

—  Du lyssnar på Hikkepodden, jag är Jenny Jollas och i dag har vi författaren, filosofen och kulturpersonligheten Erwin Himmelskiöld på besök. Hejsan, professor Himmelskiöld!

— Hejsan! Det är en ära att få vara här, säger Himmelskiöld med ett tvetydigt leende.

— Ni har just gett ut en ny bok som heter Viljan till skadeglädje, som har tagits emot med väldigt blandade känslor.

— Stämmer fullkomligen.

— Kunde ni möjligtvis kort presentera för våra lyssnare vad du talar om i er bok? Er bok är – som ni säkert är medveten om – inte den mest lättlästa boken på marknaden. Jag försökte också själv läsa boken, men det förblev nog en hel del luckor i min förståelse av er teori. 

Himmelskiöld harklar sig och muttrar något oförståeligt innan han tar itu med att presentera sina tankar i boken.

— Ja…min teori handlar i all korthet om att människan handlar efter ett behov av skadeglädje. Enligt mina iakttagelser, som är flera, handlar människan bara för att provocera och irritera andra. Och när hon handlar på det här viset belönas hon med skadeglädje, som jag tror att driver människosläktet framåt. Den här teorin är allmän och stämmer överens med så gott som alla människor. Och i boken har jag flera exempel som ger min teori mer trovärdighet. 

Himmelskiöld drar andan. 

— Okej, jag börjar med ett vardagligt exempel: Det var en regnig oktoberdag och jag och min kollega var ute för att äta lunch. Vi hade redan ätit en stund och talat om vår dag. Allting var som det brukade. Men plötsligt tog min kollega fram smörkniven för att breda smör på ett knäckebröd, som är den enda sorten av bröd som vår “lunchrestaurang” bjuder på. Det var en helt normal situation, men det var en sak som jag fäste min uppmärksamhet vid: han bredde knäckebrödet på den nedre sidan, den sidan med ojämn yta. Jag blev helt förbryllad. Varför? undrade jag resten av dagen och en lång tid framöver. Efter denna ögonöppnande incident började jag iaktta min omgivning noggrannare och anteckna allting jag såg. Och några år senare blev jag klar med min teori.

Jollas ser på Himmelskiöld med en tom blick. En par sekunders tystnad råder. 

— Professorn, är ni säker på att ni bara inte tänker för långt. Överdriver ni inte lite? Det var ju bara ett knäckebröd det handlade om.

— Tänker för långt!, utbrister Himmelskiöld. Nej…nej, det här var något helt annat. Jag såg på hans anlete att det fanns något dolt bakom det där förvrängda ansiktet. Han gjorde det medvetet. Jag kunde se det. Jag såg ett litet mikrouttryck som avslöjade allting. Allting. 

— Jag förstår, professorn… Men om er teori är allmän, så borde den inte också gälla i sammanhang som kanske är – hur skulle jag nu säga det – lite mer betydande än er incident vid lunchbordet?

Himmelskiöld rättar till sin ställning i fåtöljen.

— Den gäller utan tvivel i alla sammanhang. Låt mig ta ett annat exempel: Tror ni att allt Hitler gjorde hade ett syfte? Ett syfte som var större än livet? Svaret är: nej, det han gjorde hade inte ett syfte, utan han gjorde det bara av skadeglädje. Vilken tokskalle skulle anfalla Sovjetunionen medan man är i krig mot britterna i väster? Och vem fan skulle utrota all sin slavarbetskraft medan man håller på att förlora kriget på alla fronter? Allting var bara skadeglädje. 

— Men…men vad säger ni riktigt professorn? Ni kan ju inte rationalisera komplicerade historiska händelser på det där viset. 

— Ha-ha-ha…varför inte? Det står ju i min bok, formulerat utan ett enda logiskt felslut, får Himmelskiöld sagt med nöd och näppe innan han brister ut i ett hysteriskt skratt.

— Men vänta nu lite. Om er teori gäller människan allmänt, så säger också ni inte allt detta bara av skadeglädje…?

 

Oliver Heikkinen